Hallå där ute!  Har ni en singel karl på lager?

Jag har en ursnygg väninna som är nybliven singel.

Mannen i fråga bör vara mellan 25-32 är, lång och tilldragande. Han skall gilla djur och kunna tänka sig att skaffa barn senare, men för den skull inte vara helt försoffad utan fortfarande ute efter spänning.

Jag har tre väninnor egentligen som är nyblivna singlar. Så därför kommer ytterligare en:

Mannen i fråga bör vara mellan 36-45 är, lång och tilldragande. Han skall gilla djur och mysiga hemmakvällar i soffan, men för den skull inte vara helt försoffad utan fortfarande ute efter spänning.

Jag vet också en del singel karlar, men ser faktiskt inte att det går att sammanföra dem med just dessa singelkvinnor. Det är ju viktigt att de man sammanför är i samma stadie i livet. Man kan ju inte sammanföra en man som har barn i tidigare förhållande och därför klar med den delen, med en kvinna som kommer att vilja skaffa barn om några år eller tvärt om för den delen.

Men jag hade en intressant diskussion om denna jakt för ett tag sedan: det kan vara bättre för vissa kvinnor att välja en annan kvinna istället – om de dras till kvinnor också givetvis. Då kan de båda kvinnorna tillåta manliga episoder i varandras liv, för kryddans skull och speciellt om de vill ha barn. Det var en intressant diskussion, för det är ju ganska ofta som två kvinnor är ganska lika men ändå kompletterar varandra. Jag hade aldrig tänkt på att detta förut – intressant. Ja det är ju trevligare tanke att två kvinnor finner varandra än att det finns två ensamma kvinnor någonstans som tröstar sig med en massa djur, eller en oerhört vacker trädgård. Med det menar jag inte att alla ensamma kvinnor är patetiska och hade haft det bättre med en annan person, för det är en annan diskussion.

Jag undrar hur mycket denna jakt på en partner påverkar en person, och när skall man bli stressad? När är man passé och det är bara att inse att man inte hittar någon att bli gammal tillsammans med? Jag tror att det bästa är att ta saken som den kommer. Jag har en hel del väninnor som fått barn sent – jag med. Det är inga problem med det, vi behöver tid för att det skall bli rätt tid i livet. Är det dessutom en välutbildad kvinna så väntar man tydligen ännu längre. Inte så konstigt – barn kostar mycket och man väntar tills man har en trygg arbetssituation.

Så till alla singlar – om ni inte vill vara singel – VÅGA satsa igen.

Till er som är nöjda singlar – GRATTIS!

Jag har fått en beställning – att skriva om barn på barnvandring – kanske för att jag har Jonas eller för att jag har bestämda åsikter???

Men jag känner att jag istället skall ta upp hänsyn på banvandring. Vissa personer tar ingen hänsyn alls till andra. Jag använder själv ett visst mått av armbågar för att kunna få med mig hela banan ibland. Men vissa springer baklänges rätt på intet ont anande personer. Sedan kan man säkert tala om att man skall ha rätt till det. Men jag tycker inte att det är frågan om det. Jag tycker inte att någon skall behöva känna sig översprungen oavsett hur gammal eller ung man är. När jag har gått banvandringen ordentligt så ställer jag mig vid sidan om och planerar (flyger) då tänker jag ut hur jag verkligen skall springa. Då spelar det ingen roll om jag skall springa framlänges eller baklänges för jag kan inte krocka med någon. Det innebär att jag oftast går banan 3-4 gånger och sedan står vid sidan och tänker igenom. Om jag sedan vill kontrollera något går jag kanske en gång till.

Om vi alla ser till att visa lite hänsyn oavsett hur långt man kommit och hur många tävlingar man vunnit, så kommer problemet vara borta. Ja naturligtvis skall även nya inom agility visa hänsyn – men jag har aldrig sett att det finns ett problem där. De nya visar för stor hänsyn – de som är nya i klass tre tar inte fram armbågarna och har inte alltid gått banan ordentligt för de får liksom inte plats. Så visar vi alla mer hänsyn så släpper vi också in de nya på ett föredömligt sett.

Vi har lärt Jonas att han inte får gå innanför linjen till banan, så bra att han har lärt ut det till andra barn. Han kunde det innan han var 2 år. Det tycker jag det verkar som de flesta agilityföräldrar lär sina barn. Annars har jag en bra lärare – fråga Jonas nästa gång om era barn inte kan!

Jag känner att jag tycker om de flesta: svart, vit, muslim osv, men det är individen som kan få mig att gilla eller att tycka illa om dem. Jag har flera gånger blivit anklagad för att vara rasist, och jag vet i de lägena (när jag vet att det jag gör är rätt) att jag hade gjort likadant även om han/hon varit helsvensk. Men när jag är så bestämd så kanske det var sista saken att ta till för att jag skulle rubba mig – men ingen kan rubba mig då det spelar ingen roll vad jag anklagas för.

Det är likadant vad det gäller hundraser. Jag har funnit min ras, men jag har inga problem med andra raser, utan jag går på hur individen är. Det finns hundar i ”min” ras som jag inte tycker om. Men sedan finns det också individer i andra raser som jag gärna hade tagit med hem, även om rasen generellt inte tilltalar mig. Jag skulle gärna vilja ha även en small eller medium hund, men har inte hittat någon som är så intressant att jag skaffat en. Men det kanske kommer nu när Jonas tycker att det är dags för honom att få en egen hund (hum).

Om jag skulle beskriva min egen hund hade jag nog sagt att hon är lik en terrier: stort föremålsintresse, jaktlust, integritet och när hon blir arg så blir hon väldigt arg. Men samtidigt är hon arbetsvillig, rolig, gosig och snäll. Jag gillar hundar som är riktiga personligheter. Men en Sussie i flocken är nog för tillfället, de andra två är lite mildare än henne.

Jag funderar då på hur mycket jag har påverkat min hund till att bli den personlighet hon är. Speciellt mycket så tänker jag på det nu när jag har hennes valpar nära. Valparna har ärvt mycket av hennes livlighet och de är roliga det händer saker hela tiden. De biter av BH-band, plockar näckrosor med stjälk, bär trosor och strumpor. Gömmer saker på de mest oväntade ställen. Skäller på brevbäraren men tittar förvånat på en hoppande fågelunge utan att röra. Det är saker som Sussie hade kunnat göra eller har gjort. Sedan är de oerhört tillgivna och gosiga.

Det är intressant att se att arv har mycket med personligheten på hunden att göra. Samtidigt som utvecklingen skall bli mycket intressant att följa.

Vem är ful egentligen? Jag tycker att det finns många vackra människor som får det att vända sig i magen. De kan då vara elaka, dumma eller totalt ointressanta. Detta med att skönhet kommer inifrån är till stor del sant. Jag har mycket svårt för dumma människor, är de dessutom elaka så ja då smäller man ju bara av.

Jag fick höra en kommentar från en på jobbet – det var mycket bättre att titta på den och den serien för där var det vackra människor och det är så ruskigt att se att alla i TV nuförtiden inte är vackra. Vad sjutton har yttre skönhet med kompetens att göra? Sedan så är det ju tyvärr så att riktigt fula människor reagerar man på – jag med även om jag inte vill.

Men vi har ett samhälle som är oerhört utseendefixerat – Man skall vara slank, vacker och lagom. Jag är inte slank och inte lagom. Men jag förväntar mig att jag skall få samma chans till nytt jobb för det. Men det kanske jag inte har. Vilket hade varit helt oerhört! Jag hoppas att detta ändras att vi blir mer toleranta och att vi lär oss ta hand om och uppskatta människors inre!

För några av de vackraste människor som finns är vackra inuti, inte utanpå! Sedan finns det naturligtvis de som är vackra både inuti och utanpå. Ja de är det ju bara att avundas.

God natt gott folk - nu skall jag lägga mig på min pute!

I helgen var jag och tävlade och tittade på Sussies valpar som är sålda till Norge.

Jag hade med en valpköpare så tre bruna 5 månaders valpar fick härja runt på en gräsmatta. Sussie var med och tittade och visade upp sin lugna och städade sida. (Tack för det!) Vi åkte sedan hem till den som har tikvalpen.

I huset hade vi fyra vuxna aussie, en collie, en dvärgschnauzer och 2 valpar. Det fungerade förhållandevis smärtfritt. Bland alla dessa var det en hane, och en hanvalp. Hanen hade det så bra! Han travade fram som en kung, samtidigt som han var väl medveten om att det inte går att ”säga” fel till så starka tikar. Jag tycker ofta att med många hundar tillsammans så går det bra, det blir en naturlig rangordning och bara småsaker som händer.

Både lördagen och söndagen var vi på tävlingsplatsen, på lördagen så tävlade min valpköpare med sin äldre hund. Och jag gick bara runt och hade trevligt. Vi kände oss oerhört väl mottagna. Magne dömde large (stor) på lördagen så jag fick snällt vänta med att tävla tills söndagen. Å vad mycket trevliga kommentarer jag fick att framföra till honom: bra banor, bra dömning osv.

På kvällen åt vi tacos och drack lite vin, och ägarna till valparna fick tillfälle att bekanta sig. Lite svårt att förstå varandra hade de, men det blev lättare och lättare (undrar om det var vana eller vinet som gjorde det). Det visade sig att de två tjejerna hade mycket gemensamt.

Ett av missförstånden lät så här: Har du en kudde. Varvid den norska tjejen inte förstod.  Det närmaste hon kom var nog kose = gosa - vilket gjorde att hon trodde att det var en nalle. Och var nu en vuxen kvinna vill ha en nalle till - tja det finns säkert de som gosar med en nalle fortfarande. Men Kudde - Pute- Inte helt lätt... Sedan har vi svenska Bärs (ÖL)- men på norska är det bajs.  Så jag förstår att det låter skoj/konstigt för en norman när vi säger att vi skall ta en bärs i bastun.

Söndagen började med att vi ville sova mycket längre – har ingen aning om när vi kom i säng. Men väl uppe så var det full fart, eftersom jag hade tre att tävla med så lånade jag ut Lotis. Så att min valpköpare skulle få känna hur det kan vara att springa med en snabb stor hund. Hon kom i mål (ingen disk), rosig om kinderna och mycket glad. Oerhört bra prestation när man är van vid mediumhund som måste peppas framåt. Hon berättade att det var första gången hon hade adrenalinkick efter ett agilitylopp – det var jättekul att se. Dock fick hon också ett kärleksbett (?!) av Lotis på ett lite väl känsligt ställe. Kan vara svårt att förklara vid nästa date…

Jag fick då springa med min egen hund – hua vad det gick. Vi hade båda lite för bråttom. Och så kan jag berätta att när vi kom hem upptäckte jag att hon hade börjat löpa – ops. Man blir lite förvånad när det är 3 månader för tidigt. Hoppas bara att hon drar igång de andra också så att det är över sedan. Lotis har nämligen väntat i 2 månader så vem vet när det blir av…

Grustävling

Ja glömde nästan Fixa, jag och Fixa sprang ju en tur på gruset eller två rättare sagt. Första satt som en smäck - kändes som jag hade henne i ett gummiband och full kontroll hela tiden - Sååå skönt!!! Andra tja - nä vi var för okoncentrerade båda två.

Men vilket härlkigt grepp vi hade på gruset - jag tycker det är för lite grustävlingar! Och inte problem med för långt gräs blir det heller. Är det någon som vet när vi har tävling på grus i Sverige nästa gång?

Tack Norge för alla skratt och att ni alla är så trevliga!!!

På agilitytävlingar kan man pula in soffan (tvåsits hopfällbar) i någons tält när det börjar regna. På norska undrar jag verkligen om man vill göra det så offentligt. Att göra det med en nyinköpt soffa är ju bara att viga in den så att säga, men bredvid agilityplanen känns det inte riktigt rätt för det är ju inte dåliga p-rullar vi filmar där. Vi filmar ju istället fartfyllda sköna agilitylopp. Jag tror inte ens att det är Gudruns "cup of tea" fast hon borstar tänderna klockan halv nio vissa kvällar.

Vi hade riktikt kul med detta när Magne såg ut som ett frågeteckan när Monica Karlsson sa just så: kan jag få pula in soffan i ert tält? Han fann sig ganska snabbt och frågade om han fick vara med.

Edru är ett Norskt ord som jag gillar, och när jag skriver detta är jag just det för jag har inte druckigt en droppe. Men på tal om droppar så var Magne och dömde i Frövi i helgen och hem kommer han med 2 flaskor hjortronvin. Vilket jag tycker är enormt trevligt, det tråkiga är bara att Magne är inte den som delar dem med mig - skall han dricka vino så skall det vara med fina bubblor och så torrt som det går.

Från Frövi har jag fått höra en hel del olika berättelser - Gudrun har en på sin blogg om domarpipor, starka fingrar och påsättningar (!) och Magne en annan. Skall jag tro på dem båda är risken liten att det händer något mer än oseriöst dem emellan. Sedan hör jag berättelser om att Mangne väcker alla glatt med morgonövningar. Kräftskivor var det visst också fast kvällen före, hum sjöng de där också? Brukar ju bli någon nubbevisa till kräftorna - sent? Någon viskar om att alla inte var helt edru under första loppet och gärna ville att Magne skulle låta bli att använda sin pipa - men han är inte piplös. Han har bra pipor när han vill göra sig hörd och det vill han ofta. Sedan älskar han sin domarpipa, och det är det många som har hört.

Men ingen har viskat något om hur banorna var i helgen - eller skrikit för den delen. Jag vill gärna höra fler snaskiga detaljer från Frövi - jag som bara var hemma med barn och hundar. Lite snyft, jag kände mig mycket tävlingssugen!

Men inget slår en promenad i skogen med tre hundar som idiot springer och en liten friluftsdrill i ett naturskyddsområde i Sverige, Partille och fullt lagligt. Eller kanske inte - koppeltvång var det ju. Och Sköna Sussie som gärna hade jagat både det ena och det andra - men det är ju så allt villt är som bortblåst i Partille denna helgen, vilket inte är konstigt de tre låter, ursäkta Fixa låter, men inget drevskall utan rent glädjeskall! Men det är inte konstigt, de tre älskar friluftsdrillar precis som Jonas!

Kommer insladdande sent och ställer bilen så nära som möjligt för att det strax är banvandring. Går in på första banvandringen trotts att det är banvandring nr 2 som blivit framlottad. Går båda banvandringarna för att vara riktigt säker på sin handling. Hämtar sedan hundarna och går med dem lösa fram till kanten av planen. Sätter sig med alla prylarna så att det är svårt för andra att gå förbi, fortfarande med hundarna lösa "för de är ju så snälla".

Sätter sent upp sitt tält där andra har hållt av en plats, och runt tältet sätts ett staket upp och tar upp så stor plats att ingen kan gå förbi. Sätter sig sedan utanför sin inhägnad för att prata med vännerna. Hundarna "som är så snälla" morrar på alla andra hundar som går förbi.

Strosar fram när det är nått nummer före och anmäler sig inte till inroparen så att denna får ropa sig förtvivlad och att andra får meddelandet att det är snart deras tur. När det sedan är deras tur går de resolut fram och in på banan förbi den som trodde att det var dens tur för att den som var före var struken.

Väl inne på banan tränas kvarsittande minituöst och ungefär 4 minuter efter att domaen blåst startas hunden. När hunden inte tar rätt hinder tas sektionen om 3 ggr och sedan på vägen ut så tas balansen där hunden missar båda kontaktfälten. Hunden får då skäll hela vägen ut. Surt travas det ut i skogen, och mer än en person undrar vad som händer där.

Inför nästa lopp är inte lottningen den bästa, så efter lite prat med inroparen så ordnas den lilla fadäsen.

Nästa lopp går jättebra, så då stannar de upp i målfållan och talar vitt och brett om det underbara loppet som de nyss gjorde. Utan att ta någon notis av den förvirrade hunden som istället tar och morrar på första bästa fyrbenta som går för bi. Nästa tävlande har svårt att ta sig förbi skocken som samlats för att prata.

Kommer för sent till sista banvandringen och smilar till sig en extra banvandring, i detta lopp går det ganska bra men någon lång sväng. När tiden ropas ut är den helt säkert fel, så tävlingsledaren kontaktas och det kontateras att anledning till den långa vägen är att en nummerskylt står fel. Omlopp och tiden friseras med marginal och en mycket bättre placering säkras. Men domaren måste ha mätt banan fel för så nära idealtiden är inte vanligt. Diskussion utbryter om hur denna domaren mäter banor eller om det kanske är matte som inte är den starka sidan.

Nu talas det om de inkompetenta arrangörerna som inte kan se till att något går rätt.

På prisutdelningen klagas det med en gång om de dåliga priserna, och när priset och rosetten fås åker de demostrativt i soptunnan. En av funktionärena hör följande: Tjaha tur att jag tar detta som träning hit vet jag inte om jag kommer fler gånger.

Vissa domare dömer bara någon gång om året och jag undrar varför. Är det för att de anses dåliga så att de inte får uppdrag eller är det för att de är så svåra att samarbeta med att det sprids? Ja det kan vara viss del av sanningen, men några domare väljer att bara döma några gånger per år för att behålla sin titel. Detta tycker jag är mycket konstigt! Är man så ursäkta titelkåt att man väljer ut någon tävling om året för att behålla en titel och sätter detta i system? Detta tycker jag inte skall vara tillåtet för de domarna tillför inget, de hjälper inte till att föra agilitysverige framåt - de bidrar inte med något alls.

Sedan de som inte får speciellt mycket uppdrag - de borde ta sig en rejäl funderare varför. En domare måste klara av att samarbeta med funktionärer och tävlande för att inte få ett ryckte om sig att vara "a pain in the ass". Jag har varit tävlingsledare när det varit en sådan domare och det är mycket otrevligt att få se en domare racka ner på en funktionär som gör sitt bästa. Jag tycker inte att en domare är i någon position så att de skall sätta sig på några höga hästar och behandla någon illa: det finns ingen ursäkt för det. Men det är nog så att det är en del av deras personlighet, men likaså förbluffade. Men det är inte säkert att alla vet om att de gör det och då är det viktigt att någon med skinn på näsan talar om det för dem!

De domare som inte anses vara bra - de kan inte regler tillräckligt bra, de dömer inte tillräckligt bra och arbetet tar för lång tid - ja de finns de också, men med rätt handledning så kanske de kan bli bättre! Jag bara hoppas att de kan få rätt handledning och vara ödmjuka nog att ta emot den så att de kan bättra sig. Men det kan vara så att alla som utbildar sig till domare inte passar till det, och det är ju bra om man inser det och gärna under utbildningen. För att vara domare är lite som ett kall: det är dåligt betalt, långa dagar och det är en post som får mycket skit.

Sedan har vi de domare som dömer mycket - de får så mycket uppdrag att de kan välja de som de vill ha. Många domare får också frågan att återkomma till samma ställe år efter år. Detta för att de är trevliga, lätta att arbeta med och de gör ett bra jobb. Sedan finns det de som säger att de dömer för mycket - så mycket att andra domare inte får en chans att utveckla sig. Men det tror jag inte på, utan jag tror att för alla domare som vill och gör ett bra jobb så finns det tillräckligt med tävlingar. 

Jag hoppas att domarnas jobb kommer att granskas så att de som verkligen passar för det är de som blir kvar. Detta för att det är de domarna som verkligen har något att tillföra denna sport!