Efter att ha sett många olika stilar utföras av många olika ekipage så har jag börjat fundera på detta med handling. För nybörjare så handlar det inte så mycket om handlingstil utan att jobba sig igenom banan med hunden. Sedan efter att ha gått lite kurser så anammar de som fortsätter mer eller mindre en stil. Antingen så bildar de en egen stil genom att gå många kurser och ta det som passar dem, eller så kopierar de en stil av någon.

Det kan vara lite intressant att stå vid sidan av banan och titta och ofta så ser man tydligt från vem föraren har fått sina influenser. Men ibland är det verkligen inte något som passar ekipaget, tex kan det vara så att stilen man har valt gör att man är framme och trycker hunden och hunden är vek och klarar inte av trycket. Eller så kräver stilen att hunden kan mer grundläggande moment och de är inte genomtränade. För vissa stilar kräver att man har tränat grundövningar länge innan och att det finns ett genuint samförstånd mellan hund och förare. Sedan kan man också se att vissa stilar kräver mycket fysiskt av föraren, som kanske inte finns där.

Det finns de förare som medvetet vill att det skall se snyggt ut, de visar upp sin hund som skall klara en mängd saker självständigt. Sedan så finns det de som kastar sig in i banan och med vild energi är med hela tiden och med en kraftfull och effektiv handling tar sig runt banan.

De som ”stilar” och visar upp sig med en självständig hund, tycker jag ofta ser slarviga ut. De förväntar sig att deras duktiga hund skall klara allt så de tar inte det extra steget som hade gjort att svängen blivit snävare och mer effektiv. Vissa av dessa förare kommer ändå långt för att de har en bra genomtränad hund.

De som kastar sig in själva och jobbar allt de har tycker jag är mycket roligare att se. Även om de också kan se ut som det bara flyter så kan det tränade ögat se att föraren är där på rätt plats hela tiden vilket gör att hunden bara flyter fram på banan. Ibland ser det nästan ut som om föraren bara springer bredvid utan att göra något.

Sedan de som är vilda som skriker sig fram på banan och trycker sin hund framåt med röst och rörelser och ser helt ohämmade ut. Det är en vinna eller försvinna attityd som jag tycker är helkul, så länge det fungerar för hunden. För om hunden inte gillar stilen så skippa den!

Det syns ibland att förarna har fått riktigt dåliga förslag på hur de skall handla sin hund, för det stämmer inte mellan dem. Det kan vara så att föraren har gått för en instruktör som har en egen handlingsstil som de lär ut. Denna handling kan då vara mycket olik den handling som ekipaget haft hittills, så de byter för instruktören är ju så framgångsrik. Men det som då händer är att de får inte ihop det, de är osynkade helt enkelt eftersom det är helt nytt för dem. Då får man ta att det inte går bra ett tag och träna, träna, träna eller så får man helt enkelt inse att detta inte passar och ta de delar som fungerar och backa tillbaka och göra mindre ändringar.

Det är ju så att vilken stil det än blir, så måste ekipaget vara samspelta och genomtränade för att komma riktigt långt.

Jag tycker att en kopia är en kopia och inget går upp mot ett original! Gör handlingen till din egen – ta det som är bra och passar dig från andra, men var dig själv!

En dag var jag ute och tränade bara Lotis i skogen, hon fick hoppa över och krypa under stockar. När vi höll på där som bäst så blir hon lite upphetsad och skäller för detta är ju kul! Då hör jag skällande småhundar, och de kommer farande. Vi står inne i skogen en bra bit från stigen och farande mot oss kommer 10-12 småhundar. Det var massa pudlar och några schnauzrar, som kommer skällande. Vad gör man då, jag hinner fundera på om jag skall koppla Lotis eller inte. Jag beslutar mig för att inte göra det, jag vet ju inte hur aggressiva dessa hundar är.

Jag hinner också fundera på varför ingen ropar på hundarna, medan jag säger stanna och vad du är duktig till Lotis. Alla de små valsar nu runt oss och några kommer fram och luktar medan andra springer runt och stormskäller. Nu börjar någon ropa lite halvhjärtat borta från stigen som ligger 50-60 meter bort. Jag säger till Lotis att ligga ner och försöker få iväg hundarna genom att skrika och sparka mot dem (inte på vill inte ha en död liten hund). Nu ropas det lite mer från stigen och hundarna vänder tillbaka.

Jag stormar ut och skäller ut de fyra personerna som står där och försöker få ordning på sina hundar. Man går ju inte med hundar lösa om man inte har koll på dem, inte i min värld i alla fall. Men så får jag snabbt en inblick i deras, för de säger: men om din hund hade varit tyst hade våra hundar inte stuckit iväg. Verkligheten vrids nu till en konstig plats enligt min menig för det är tydligen mitt eller rättare sagt Lotis fel att de inte har koll på sina hundar. Detta säger jag naturligtvis, samt precis vad jag tycker om dessa människor som enligt min mening har hål i huvudet. Det är ju en mängd saker som kunnat hända: Lotis kunde ha blivit attackerad av de små hundarna för när de är så många kan de ju agera som en flock. Lotis kunde ha känt sig trängd och försvarat sig, och hon kunde då ha skadat en av de små allvarligt. Men som tur var hände inget av det, mycket beroende på att Lotis är en mycket trygg hund.

Vad är det med alla dessa människor som alltid skyller det som händer på andra?

Nu har jag flugit en del den sista tiden och jag slås av liknelsen av boskapstransporter.

Boskap packar vi ihop i trånga utrymmen och fraktar så snabbt vi kan till en destination. Ofta när boskap skall slaktas, fast där slutade liknelsen snabbt. För jag känner mig inte redo för slakt. Jag känner mig mycket vital, för jag har fått en ny tjänst här på Telia.

Men till detta med transporter, naturligtvis finns det en skillnad på flygturerna och boskapstransporter, men de är ganska små. Det skall gå snabbt och man vill ha in så många som möjligt så snabbt som möjligt. Jag har flugit med två olika bolag och det är bara en liten skillnad dem emellan. SAS där får man en egen stol bokad, och man får köpa tilltugg om man vill ha till väl tilltagna priser. På Malmö Aviation så strömmar man in som resenärer i en buss och slår sig ner på första bästa lediga plats, men här får man lite tilltugg. Jag tycker att det lilla man får att äta är ett smart drag. Då är man så upptagen att man tycker att resan känns mycket kortare.

Jag förstår att de måste ha in så mycket folk som möjligt för att klara sig på de små marginaler som ett flygbolag lever på, men det är så likt flygbussar som man kommer.

Jag utnyttjar flygtiden till att läsa böcker det är så skönt att försvinna bort i någon annans värld ett tag. Just nu är det en deckare, kul!

Jag har funderat en del på hur man tänker när man går ut och tävlar första gången. Vad skall hunden kunna? Skall den kanske klara en bana om den har tur eller skall den ha chans att vinna?

Vissa verkar bestämma att när hunden är 18 månader så skall man tävla oavsett om hunden är färdig eller inte. Men varför skall man ha så brottom? Sedan är det de som går kurs och för vissa så skall de ut och tävla efter förtsättningskursen. Det är inte så ofta som fortsättare har tränat någon enstaka gång själva utan bara på kursen, vilket innebär att efter max 40 h träning så anses de tävlingsklara.

På 40 h så undrar jag om man verkligen kan alla hinder ens. För mina hundar tar bara slalom mer än det. Sedan är det handling som behövs och information om hur en tävling går till.

För en som tränar i mellan och som har ett mål så kan det räcka med två kurser, men då måste man få rätt vägledning under kurserna.

Jag tycker att man först skall ha småtävlingar i kursen, en klass 1 bana som görs på tid som har byten och alla hinder. En annan tävling man kan göra är att utmana en annan kurs på den egna klubben eller från en annan klubb. Om man utmanar en kurs på egna klubben som kommit längre kan man ge handikapp annars går det bra att utmana en kurs som har gått lika länge. Eller så har man en liten kvällstävling där man bjuder in de man vill och ber en annan person ta fram en bana och döma. Då får de på kursen en fingervisning om hur långt de kommit och vad som krävs innan de prövar vingarna på andra klubbars tävlingar.

Själv har jag målet att innan någon av mina hundar skall ut och tävla så skall de ha möjlighet att vinna första loppet, sedan om det inte blir så är ointressant. Mina hundar skall kunna: alla hindren, ha bra fart, och kunna bakombyte och framförbyte. Jaha säger ni kanske då – men du har ju tävlat redan, detta säger du väl inte till dina kursare. De som frågar tycker jag skall gå ut på inofficiella tävlingar först, men inte förrän de kan hindren, grundläggande handling samt att de skall ha drag framåt.

Just drag framåt ser jag att det är många som inte har och det är ju en av de viktigaste delarna för att klara av att träna ett bakombyte. Jag tycker personligen att bakombyten är det enkla bytet, meden jag har ett helsike att hinna med framförbytena. Men om man har svårt att hinna med framförbyten tycker jag att man har lyckats, för då har man klarat att ge hunden det drag på hindren som krävs. Nåja om man själv har lite fart i benen vill säga annars är det svårt att hinna med något byte.

Jag har funderat på detta med rätten att skaffa barn, först tänkte jag som så att alla skall ha rätt att skaffa barn om de vill och då så många de vill. Funderingarna kom upp efter att ha diskuterat med en fyrabarnsmor som tyckte att jag måste ha ett syskon till Jonas. Hon ansåg att inget barn skall behöva växa upp ensam och att de barn som växer upp ensamma inte kan hantera en massa situationer. Jag tror inte på det hon sa, t.ex är Jonas givmild och kan dela med sig av sina saker, vilket hon sa att ensamma barn inte kunde lära sig. Jag tror att hur barnen blir oavsett om de är en eller flera beror på hur de blir uppfostrade och hur mycket andra barn de träffar.

Sedan har jag funderat på dessa som inte kan få barn som då naturligt lider mycket och vissa av dem testar t.ex provrörsbefruktning och hormonbehandling. Medan andra tar och adopterar barn som annars hade fått det mycket sämre. Jag har ett par vänner som adopterade från barnhem i Rumänien, de barnen har det naturligtvis mycket bättre här och ingen vet vilket liv de hade gått tillmötes om de inte hade blivit adopterade.

Om man tittar på hundar istället så finns det i många fall där en tik och en hane inte har passat ihop, det har inte blivit några valpar eller så har de inte blivit friska. Men med en annan hane så har tiken producerat fina friska valpar och likadant med hanen. Jag tror att det finns liknande historier att berätta om oss människor. Där ett par inte kunnat få barn medan med en annan man så har det tagit sig med en gång. Jag är övertygad om att det i de fallen inte är fel på någon av individerna, men naturen sätter stopp för att de inte passar ihop fysiskt.

Med hundar är det ju lätt då kan vi människor bestämma oss för att ta en annan hane. För vi har inte vad jag vet börjat med hormonbehandling och provrörsbefruktning. Men däremot använder vi oss av konstgjord befruktning vilket gör det lättare att hitta en hane som har intressanta linjer utan att behöva resa runt halva världen med tiken.

Tänk om vi människor hade gjort planerade barn för att det skall bli bra idrottsmän eller forskare – men vänta lite nu sådana experiment har ju redan gjorts och av personer som nu anses mer eller mindre galna.

Undrar om det finns mer eller mindre galna uppfödare av hundar också? Den världen är lite outforskad för min del men man nås ju av en del kostiga rykten ibland. Som att det fuskas med röntgenplåtar, paras med andra hanar än de på pappren osv. Jag hoppas att det är osanna rykten och att de som är seriösa uppfödare dominerar.

Min underbara man hade varit på systemet och köpt lite vin. Så vi startade kvällen med att städa upp lite, de fyrbenta fäller så damsuga var ett måste.

Magne hade som vanligt hittat vin som jag gillar, har dricker inte gärna vin själv men tycks veta precis vad jag vill ha.

Jag lagade tigerräkorna och sedan hade vi en mysig hemmakväll. Jonas älskar de räkorna, för jag lämnar lite skal kvar så att man kan äta det som plockmat.

Agilityn kommer ju från hästhoppningen, och när man tittar på hästhoppning så har de vackra varierade hinder. Det är blomsterarrangemang och mycket olika färger och så har de reklam på och mycket mer pengar. Men om man tittar på agilityhinder på olika klubbar så finns det en del variationer. Det är allt från hemmabyggen som är ganska fantasifulla till standardiserade enkla ganska färglösa hinder.

Det finns klubbar som dragit in sponsorer för att finansiera inköpet, vissa fick ihop till en hel hinderpark och de hade diskreta loggor på hindren. Sedan finns de det som finansierar genom att ha kurser och tävlingar och sätter av pengar av överskottet. Men det finns också klubbar som har en god ekonomi så att de köper in det de behöver.

Men tillbaka till frågan, i Sverige har vi en hel del hindertillverkare, men de som säljer hinder har ju ganska standardiserade hinder för att hålla nere kostnaden. Frågan är om det finns en marknad för roligare hinder? Eller är det helt ointressant med hur det ser ut på banan? Jag tycker det är jättetrevligt när det är blommor och färger på banan. Jag tycker det är tydligare för hunden med tvåfärgade hoppbommar som är klart skilda från underlaget och likaså med slalom. Det är dessutom bättre för hundarna och minskar skaderisken när hindren är färgade, de stålgrå är inte alltid så lätta att se. Jag tror att det är bra att det finns lite olika variationer av hinder också det kräver mer av hundarna samt att jag tycker om mångfald. Dock är det viktigt att det är bra hinder och att de inte innebär skaderisker vad det gäller utstickande vassa föremål, ostadiga hinder, stora glapp där tassar kan komma ner osv.

Vissa tillverkare gör bra hinder och andra mindre bra. De mindre bra där är det på gränsen till bedrägeri i något fall. När hindren är så dåliga att de är skadliga för hundarna, ser hafsiga ut och det i princip är omöjligt att skicka tillbaka/reklamera utan att dra på sig någon form av eller hela kostnaden. De som gör bra hinder däremot är mycket bra, ser bra ut och det är lätt att diskutera med om något mot förmodan är felaktigt.

Hindren är en viktig del av vår träning och det är mycket viktigt att de håller en bra kvalité, och frågan är vart klubben vänder sig när de beställer nästa gång? Det är så mycket som skall stämma: det skall vara rätt pris, platsbesparande, lätta, regelrätta och de skall naturligtvis hålla länge. När det är så mycket som spelar roll så vill man ju inte leta överallt för att hitta hindervariationer också, för det tar tid att bara hitta en leverantör där man kan få tag i allt som klubben önskar. Sedan finns det ju de klubbar som har händiga personer i klubben och de kan ha möjlighet att bygga olika varianter, men då skall de designas också.

Så frågan är om hästsporten har egna designers för att göra dessa fantasifulla skapelser, och om agilityn kanske har ytterligare något att kopiera från dem. Fast då att ta och göra det lite billigare och/eller att se till att det finns sponsorer som betalar kalaset.

Idag har vi varit hos min mormor som är 83 år, hon har äntligen kommit in på ett äldreboende.

Mormor kommer inte längre ihåg alla i släkten, det är bara Jonas hon mins av alla barnbarnsbarn, och hon känner inte igen alla barnbarn. Nu är hon gammal så jag kan förstå att hon bara kommer ihåg de som besöker henne med jämna mellanrum, men glömskan gör sig också påmind vad det gäller räkningar, matlagning och andra viktiga vardagliga saker. Hon som har varit släktens minne behöver nu andra för att minnas.

Det var först när hemtjänsten satte ner foten som det verkligen hände något, för annars hade hon nog suttit ensam i sin trea. De begärde en demensutredning, där en av frågorna var vilket år är det?- svaret blev 1987. 1987 är ett bra år och då var det en hel hög av barnbarn och speciellt barnbarnsbarn som inte fanns – så det förklarar ju varför mormor inte kan minnas dem.

Att hon kommer ihåg Jonas har hon en bra förklaring på själv för hon brukar säga: Å Paula du har en fantastisk pojke, han är lika speciell som du var. Jag är hennes första barnbarn, hon har många minnen från min barndom, de flesta får henne att skratta. Ett sådant minne som hon gärna berättar är när vi (mormor, morfar och jag) var på tältsemester i Danmark. Jag hade precis fått min första fickkniv och fått lära mig hur man täljer på ett säkert sätt. Så jag visade en dansk pojke kniven, men inte fick han prova för han hade ju ingen utbildning i hur man använde kniv. Sedan berättar hon också att hon hade problem för jag försvann in i danskars tält och spelade spel, och blev bjuden på mat. Hon hade stora problem att hitta mig för hon förstod inte språket så bra som jag. Då var jag fem år berättar hon, sedan köpte de en håv till mig för vi skulle fiska krabbor, och jag bar den stolt, jättestolt till vattnet. När jag sedan fick se krabborna blev jag jätterädd men det vände fort och vi fick upp en del krabbor.

Att mormor inte kommer ihåg vad hon åt till middag, spelar ingen roll. Men jag förstår att de hon inte känner igen blir mycket sårade. Det är inte kul att hamna i år 1987 och inse att man inte är född ännu. Men mormor har rätt till det. Hon är äldst i släkten nu – hon har rätt att komma ihåg och prata med dem och om det hon vill.

Jonas stannade hos mormor en stund medan vi åkte och handlade för henne (och oss), han hade jättetrevligt. Man märkte också att mormor levde upp. Hon skrattade när vi kom tillbaka. Jonas får henne att känna sig yngre tror jag, han säger till henne att göra si eller så och har inte en tanke på att hon inte kan – vilket gör att det tänker hon inte heller på. Så vi har hittat henne på knä på golvet, trotts att hon som så många andra gamla har problem med höfterna.

Men Jonas är en bestämd kille – han får alla att röra på sig med sin iver. Så ung och gammal passar bra ihop. Även om gammal är äldst, så har den unge sexåringen tagit kommandot och bestämmer vad som skall hända. Vilket är tur för annars tror jag att de hade suttit mest still, för mormor har ont i sin slitna kropp.

Jag hoppas att mormor får leva flera år till och att hon inte glömmer mer, för jag vill inte hamna i ett år där jag inte finns när jag besöker henne nästa gång.