Fixa är yngst och nu när alla löper händer följande: Lotis är på Sussie och juckar och Sussie på Fixa. Fixa ligger ibland helt stilla på golvet och Sussie tar då helt sonika och tvättar henne och sedan så sätter hon på henne. Fixa förstår minst av den här "leken". Hon ser mest lidande ut, och vet inte om hon får göra likadant som de andra två. Det är ju tur att hon inte också håller på för det räcker med de två porrdrottningarna som vi har. Tro nu inte att vi låter dem hålla på hur som hellst, vi säger till men de är lite för heta för att bry sig om oss just nu.

Vilken tur att vi inte har en hane här också han hade nog varit smått galen vid det här laget.

Vinet som Magne köpte igår räcker till idag också. Så idag skall vi försöka oss på ett nytt matrecept:

Texas wings

2 st vitlöksklyftor

4 msk soja

1 msk sambal oelek eller annan het chiliröra

1 msk chilipulver

1,5 dl cola

1,2 kg kycklingvingar

salt

Så här gör du:
1. Starta ugnen på 200 grader.
2. Pressa vitlöksklyftorna och lägg i en stor plastpåse. Häll i sojan, sambal oeleken, chilipulvret och colan.
3. Lägg i kycklingvingarna och blanda runt ordentligt. Det räcker med att de blir nedsmetade med marinaden men du kan också förbereda och låta dem ligga i dubbla påsar (för säkerhets skull) i kylen över natt.
4. Lägg ut kycklingvingarna i en stor långpanna. De ska rymmas i ett lager. Salta dem försiktigt och stek 25 minuter i ugnen.
5. Vrid upp värmen till 275 grader och brassa på ytterligare ett par minuter så att de får fin färg. Kolla noga! Cola + soja = lätt vidbränt.

Jag kände för att äta med fingrarna och detta blir bra.

Jag uppdaterar sedan och berättar hur det var.

Jag trodde att detta skulle vara starkt i och med att det var så mycket chili, men det var jättegott! Vi bytte Colan mot Pepsi max för det var det vi hade hemma. Men sensation! Vi hällde i all marinaden i pannan och hade den som sås på tallriken sedan- smakade jättebra!

Min underbara man hade varit på systemet och köpt lite vin. Så vi startade kvällen med att städa upp lite, de fyrbenta fäller så damsuga var ett måste.

Magne hade som vanligt hittat vin som jag gillar, har dricker inte gärna vin själv men tycks veta precis vad jag vill ha.

Jag lagade tigerräkorna och sedan hade vi en mysig hemmakväll. Jonas älskar de räkorna, för jag lämnar lite skal kvar så att man kan äta det som plockmat.

Idag skall vi fira hemma, jag skriver mer om det nästa vecka när allt är officiellt. Vi tänkte äta lite gott och dricka lite vin, så nu skall jag gå hem.

16 råa tigerräkor, utan skal

2 msk rapsolja

2 tsk garam masala

1 gul lök, finhackad

2 vitlöksklyftor, finhackade

1 msk färsk ingefära, finhackad

2-3 chili, urkärnade och hackade

2,5 dl vatten

1 msk fisksås

1 liten burk kokosmjölk (165 ml)

2-3 krm salt

4 portioner jasminris

Tina räkorna. Fräs olja och garam masala ca 2 minuter i en stor stekpanna under omrörning. Rör ner lök, vitlök, ingefära och chili och fräs ytterligare ett par minuter.

Tillsätt vatten och fisksås och koka upp. Lägg ner tigerräkorna och koka på svag värme 4-5 minuter. Tillsätt kokosmjölken och värm. Smaka av med salt.

Servera grytan med ris och lite koriander.

Detta kan jag varmt rekommendera och det bästa var att Jonas tycker att det var gott och kul.

Jag gillar att laga mat, det skall vara gott annars är det inte kul att äta. Sedan vill jag att det skall vara relativt lätta recept som ser ut att vara avancerade när man serverat dem - det är kul.

Jag älskar att exprimentera med kryddor och prova nya recept. Men har med tiden hittat några absoluta favoriter en av dem skall ni få här:

Salamifylld fläskfilé

1 fläskfilé, 500-600 g
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
smör
50 g salami i tunna skivor
6-7 st marinerade, soltorkade tomater
2 dl vispgrädde (vi tar Milda minimat)
2 msk tomatpuré

Sätt ugnen på 225°. Salta och peppra köttet. Bryn filén i smör i en het stekpanna. Skär djupa skåror i köttet med ca 1 cm mellanrum. Lägg en vikt salamiskiva och en bit tomat i varje skåra. Lägg köttet i en ugnssäker form. Vispa ihop grädde och tomatpuré och häll det i formen. Stek i mitten av ugnen ca 20 min. Servera med smörfräst spenat och kokt pasta eller klyftpotatis.

Agilityn kommer ju från hästhoppningen, och när man tittar på hästhoppning så har de vackra varierade hinder. Det är blomsterarrangemang och mycket olika färger och så har de reklam på och mycket mer pengar. Men om man tittar på agilityhinder på olika klubbar så finns det en del variationer. Det är allt från hemmabyggen som är ganska fantasifulla till standardiserade enkla ganska färglösa hinder.

Det finns klubbar som dragit in sponsorer för att finansiera inköpet, vissa fick ihop till en hel hinderpark och de hade diskreta loggor på hindren. Sedan finns de det som finansierar genom att ha kurser och tävlingar och sätter av pengar av överskottet. Men det finns också klubbar som har en god ekonomi så att de köper in det de behöver.

Men tillbaka till frågan, i Sverige har vi en hel del hindertillverkare, men de som säljer hinder har ju ganska standardiserade hinder för att hålla nere kostnaden. Frågan är om det finns en marknad för roligare hinder? Eller är det helt ointressant med hur det ser ut på banan? Jag tycker det är jättetrevligt när det är blommor och färger på banan. Jag tycker det är tydligare för hunden med tvåfärgade hoppbommar som är klart skilda från underlaget och likaså med slalom. Det är dessutom bättre för hundarna och minskar skaderisken när hindren är färgade, de stålgrå är inte alltid så lätta att se. Jag tror att det är bra att det finns lite olika variationer av hinder också det kräver mer av hundarna samt att jag tycker om mångfald. Dock är det viktigt att det är bra hinder och att de inte innebär skaderisker vad det gäller utstickande vassa föremål, ostadiga hinder, stora glapp där tassar kan komma ner osv.

Vissa tillverkare gör bra hinder och andra mindre bra. De mindre bra där är det på gränsen till bedrägeri i något fall. När hindren är så dåliga att de är skadliga för hundarna, ser hafsiga ut och det i princip är omöjligt att skicka tillbaka/reklamera utan att dra på sig någon form av eller hela kostnaden. De som gör bra hinder däremot är mycket bra, ser bra ut och det är lätt att diskutera med om något mot förmodan är felaktigt.

Hindren är en viktig del av vår träning och det är mycket viktigt att de håller en bra kvalité, och frågan är vart klubben vänder sig när de beställer nästa gång? Det är så mycket som skall stämma: det skall vara rätt pris, platsbesparande, lätta, regelrätta och de skall naturligtvis hålla länge. När det är så mycket som spelar roll så vill man ju inte leta överallt för att hitta hindervariationer också, för det tar tid att bara hitta en leverantör där man kan få tag i allt som klubben önskar. Sedan finns det ju de klubbar som har händiga personer i klubben och de kan ha möjlighet att bygga olika varianter, men då skall de designas också.

Så frågan är om hästsporten har egna designers för att göra dessa fantasifulla skapelser, och om agilityn kanske har ytterligare något att kopiera från dem. Fast då att ta och göra det lite billigare och/eller att se till att det finns sponsorer som betalar kalaset.

Idag har vi varit hos min mormor som är 83 år, hon har äntligen kommit in på ett äldreboende.

Mormor kommer inte längre ihåg alla i släkten, det är bara Jonas hon mins av alla barnbarnsbarn, och hon känner inte igen alla barnbarn. Nu är hon gammal så jag kan förstå att hon bara kommer ihåg de som besöker henne med jämna mellanrum, men glömskan gör sig också påmind vad det gäller räkningar, matlagning och andra viktiga vardagliga saker. Hon som har varit släktens minne behöver nu andra för att minnas.

Det var först när hemtjänsten satte ner foten som det verkligen hände något, för annars hade hon nog suttit ensam i sin trea. De begärde en demensutredning, där en av frågorna var vilket år är det?- svaret blev 1987. 1987 är ett bra år och då var det en hel hög av barnbarn och speciellt barnbarnsbarn som inte fanns – så det förklarar ju varför mormor inte kan minnas dem.

Att hon kommer ihåg Jonas har hon en bra förklaring på själv för hon brukar säga: Å Paula du har en fantastisk pojke, han är lika speciell som du var. Jag är hennes första barnbarn, hon har många minnen från min barndom, de flesta får henne att skratta. Ett sådant minne som hon gärna berättar är när vi (mormor, morfar och jag) var på tältsemester i Danmark. Jag hade precis fått min första fickkniv och fått lära mig hur man täljer på ett säkert sätt. Så jag visade en dansk pojke kniven, men inte fick han prova för han hade ju ingen utbildning i hur man använde kniv. Sedan berättar hon också att hon hade problem för jag försvann in i danskars tält och spelade spel, och blev bjuden på mat. Hon hade stora problem att hitta mig för hon förstod inte språket så bra som jag. Då var jag fem år berättar hon, sedan köpte de en håv till mig för vi skulle fiska krabbor, och jag bar den stolt, jättestolt till vattnet. När jag sedan fick se krabborna blev jag jätterädd men det vände fort och vi fick upp en del krabbor.

Att mormor inte kommer ihåg vad hon åt till middag, spelar ingen roll. Men jag förstår att de hon inte känner igen blir mycket sårade. Det är inte kul att hamna i år 1987 och inse att man inte är född ännu. Men mormor har rätt till det. Hon är äldst i släkten nu – hon har rätt att komma ihåg och prata med dem och om det hon vill.

Jonas stannade hos mormor en stund medan vi åkte och handlade för henne (och oss), han hade jättetrevligt. Man märkte också att mormor levde upp. Hon skrattade när vi kom tillbaka. Jonas får henne att känna sig yngre tror jag, han säger till henne att göra si eller så och har inte en tanke på att hon inte kan – vilket gör att det tänker hon inte heller på. Så vi har hittat henne på knä på golvet, trotts att hon som så många andra gamla har problem med höfterna.

Men Jonas är en bestämd kille – han får alla att röra på sig med sin iver. Så ung och gammal passar bra ihop. Även om gammal är äldst, så har den unge sexåringen tagit kommandot och bestämmer vad som skall hända. Vilket är tur för annars tror jag att de hade suttit mest still, för mormor har ont i sin slitna kropp.

Jag hoppas att mormor får leva flera år till och att hon inte glömmer mer, för jag vill inte hamna i ett år där jag inte finns när jag besöker henne nästa gång.

Hallå där ute!  Har ni en singel karl på lager?

Jag har en ursnygg väninna som är nybliven singel.

Mannen i fråga bör vara mellan 25-32 är, lång och tilldragande. Han skall gilla djur och kunna tänka sig att skaffa barn senare, men för den skull inte vara helt försoffad utan fortfarande ute efter spänning.

Jag har tre väninnor egentligen som är nyblivna singlar. Så därför kommer ytterligare en:

Mannen i fråga bör vara mellan 36-45 är, lång och tilldragande. Han skall gilla djur och mysiga hemmakvällar i soffan, men för den skull inte vara helt försoffad utan fortfarande ute efter spänning.

Jag vet också en del singel karlar, men ser faktiskt inte att det går att sammanföra dem med just dessa singelkvinnor. Det är ju viktigt att de man sammanför är i samma stadie i livet. Man kan ju inte sammanföra en man som har barn i tidigare förhållande och därför klar med den delen, med en kvinna som kommer att vilja skaffa barn om några år eller tvärt om för den delen.

Men jag hade en intressant diskussion om denna jakt för ett tag sedan: det kan vara bättre för vissa kvinnor att välja en annan kvinna istället – om de dras till kvinnor också givetvis. Då kan de båda kvinnorna tillåta manliga episoder i varandras liv, för kryddans skull och speciellt om de vill ha barn. Det var en intressant diskussion, för det är ju ganska ofta som två kvinnor är ganska lika men ändå kompletterar varandra. Jag hade aldrig tänkt på att detta förut – intressant. Ja det är ju trevligare tanke att två kvinnor finner varandra än att det finns två ensamma kvinnor någonstans som tröstar sig med en massa djur, eller en oerhört vacker trädgård. Med det menar jag inte att alla ensamma kvinnor är patetiska och hade haft det bättre med en annan person, för det är en annan diskussion.

Jag undrar hur mycket denna jakt på en partner påverkar en person, och när skall man bli stressad? När är man passé och det är bara att inse att man inte hittar någon att bli gammal tillsammans med? Jag tror att det bästa är att ta saken som den kommer. Jag har en hel del väninnor som fått barn sent – jag med. Det är inga problem med det, vi behöver tid för att det skall bli rätt tid i livet. Är det dessutom en välutbildad kvinna så väntar man tydligen ännu längre. Inte så konstigt – barn kostar mycket och man väntar tills man har en trygg arbetssituation.

Så till alla singlar – om ni inte vill vara singel – VÅGA satsa igen.

Till er som är nöjda singlar – GRATTIS!

Jag har fått en beställning – att skriva om barn på barnvandring – kanske för att jag har Jonas eller för att jag har bestämda åsikter???

Men jag känner att jag istället skall ta upp hänsyn på banvandring. Vissa personer tar ingen hänsyn alls till andra. Jag använder själv ett visst mått av armbågar för att kunna få med mig hela banan ibland. Men vissa springer baklänges rätt på intet ont anande personer. Sedan kan man säkert tala om att man skall ha rätt till det. Men jag tycker inte att det är frågan om det. Jag tycker inte att någon skall behöva känna sig översprungen oavsett hur gammal eller ung man är. När jag har gått banvandringen ordentligt så ställer jag mig vid sidan om och planerar (flyger) då tänker jag ut hur jag verkligen skall springa. Då spelar det ingen roll om jag skall springa framlänges eller baklänges för jag kan inte krocka med någon. Det innebär att jag oftast går banan 3-4 gånger och sedan står vid sidan och tänker igenom. Om jag sedan vill kontrollera något går jag kanske en gång till.

Om vi alla ser till att visa lite hänsyn oavsett hur långt man kommit och hur många tävlingar man vunnit, så kommer problemet vara borta. Ja naturligtvis skall även nya inom agility visa hänsyn – men jag har aldrig sett att det finns ett problem där. De nya visar för stor hänsyn – de som är nya i klass tre tar inte fram armbågarna och har inte alltid gått banan ordentligt för de får liksom inte plats. Så visar vi alla mer hänsyn så släpper vi också in de nya på ett föredömligt sett.

Vi har lärt Jonas att han inte får gå innanför linjen till banan, så bra att han har lärt ut det till andra barn. Han kunde det innan han var 2 år. Det tycker jag det verkar som de flesta agilityföräldrar lär sina barn. Annars har jag en bra lärare – fråga Jonas nästa gång om era barn inte kan!