Klubbarnas och distriktens roll för agilityns utveckling är viktig och väldiskuterad.

Klubbar som har en lång tradition av bruks och lydnad, har inte alltid ett öppet sinne för en nymodighet som agility eller freestyle. Men det kanske inte är så konstigt. I klubbarna samlas en mängd olika personer som har ett gemensamt intresse: hundar. Det är inte naturligt så att alla de passar ihop. Jag träffar ofta människor inom hundvärlden som jag tycker är duktiga, erfarna och trevliga, men för den skull har vi inte samma åsikter.

 

Är det då lättare att starta en egen klubb? Tja det är inte heller helt lätt att starta upp något nytt. Det kan ibland vara bättre att ta och ”stå ut” i beskydd av en erfaren klubb. Det är ju alltid så att man kan påverka så att det blir bättre och bättre. På årsmöten kan man förbereda så att de beslut som man vill ha igenom går igenom. Detta genom att samla de som har samma åsikt, dessutom skall man lämna in sin punkt i god tid så att det blir en beslutspunkt. Vill man att agilityn skall vara en egen sektor med egen ekonomi och självstyre så lämnar men in det som ett förslag. Så kanske man tycker att det skall vara men jag tror att det är många agilitysektorer ute i landet som hela tiden måste se till att dra sina förslag genom styrelsen. För att de skall nappa på ett sådant förslag så får man se till att en del av pengarna som dras in t.ex 20 % skall in till klubben för att vara med och betala sådant som underhåll av planer, klubbstuga osv.

 

Men det finns klubbar där allt fungerar jättebra, där det är agilityfolk i styrelsen och där alla hjälps åt. Ett sådant exempel är Halmstad, där hjälper bruksfolk till på agilitytävlingar och tvärt om. Nu tror jag inte att allt är smärtfritt i Halmstad, men de har agilityn som en integrerad del i klubben och det är inget vi och dom. Detta tycker jag är det man skall sträva mot.

 

När man vill ha bort en vi och dom känslan så kanske det är så att man måste börja själva. Det kanske blir lättare om man som agilitymänniska kommer och säger: jag kan hjälpa till på er tävling. Jag kan hjälpa till att lägga spår, vara skrivare på lydnadstävling osv. Skapa en relation och sedan kan man föreslå att de som man hjälpt i sin tur hjälper till. Nu är det naturligtvis inte alltid som detta hjälper, men det är värt att prova.

 

En annan möjlighet att få bort detta med vi och dom, är att utmana, om man kommer i en diskussion om att det är ”lek med hund” så kan man utmana: jaha om det är lek med hund så kan väl du lätt klara av agility? Skall vi slå vad, jag och min hund gör en bruksövning och du med din köra en agilitybana? Eller kanske till och med varandras hundar… Eller erbjud på möten att ni skall göra ett utbyte: på lydnads/brukskurser kan de få agilityprovapå och på agilitykurser får de en bruks/lydnadsprovapå. Detta för att öka utbytet.

 

Det går att arbeta bort detta med vi och dom, men det krävs arbete, list och fiffighet. För om det inte går på ett sätt så kan man prova ett annat. Men om man inte vill arbeta bort det så kan man utnyttja det och skapa en ny klubb, så får man arbeta upp klubben så att den blir precis som man vill ha den.

 

För att agilityn skall komma vidare behöver vi instruktörer som gör ett bra jobb. Detta för att de som börjar gå kurser skall komma ut och tävla. Sedan behövs klubbar med bra funktionärer för att de nya tävlande skall vilja fortsätta tävla. Men den yttersta makten för att en ny tävlande skall få det riktiga suget är att banorna som domarna gör känns möjliga att klara av.

 

Klubbarna

Klubbar har jättestor del i hur en tävlande mår av tävlandet, det arrangemang de har och hur bra det och funktionärerna är, har mycket att göra med om en tävlande vill fortsätta. Sedan är det klubben/tävlingsledaren som väljer ut de domare som de vill ha. Sedan skall då de domarna ha tid/vilja ta uppdraget. Och där är det naturligtvis så att valet klubben/tävlingsledaren gör beror på en mängd saker, men den som jag tror är huvudsaken för en klubb/tävlingsledare är att de väljer de domare som är lätta att samarbeta med i första hand (när de har lite erfarenhet). Personkemin skall stämma mellan funktionärerna och domaren. Sedan är det säkert så att vissa klubbar/tävlingsledare inte kan välja och vraka, för jag tror att det naturligt blir så att vissa arrangemang får en viss status. Med det menar jag att en klubb som har ett rykte om sig att ha ett bra arrangemang med duktiga funktionärer som får mycket tävlande naturligt får lättare att välja domare. Är dessutom klubben/tävlingsledaren ute i riktigt god tid så får de ännu enklare att få tag i den typ av domare de vill ha.

 

Instruktörerna

Instruktörerna är jätteviktiga för att de tävlande skall lyckas på tävling, förutom att de skall lära ut hinder och teknik så är det regler och vad som händer på tävling som är viktigt. Dessutom kan en instruktör ta sig tid att gå in på tävlingspsykologi för att underlätta ännu mer för sina elever. Det är ofta som jag som funktionär har fått hjälpa en ny tävlande tillrätta som inte har haft en aning om regler eller andra saker som händer på en tävling. Sedan kan man då tycka att detta är en tävlandes ensak att ta reda på. Men om instruktören har kunskapen så är det ju lätt att lägga in det i kursen. Värre är det ju med de instruktörer som aldrig har tävlat, där tvivlar jag personligen på att de lämpar sig att vara instruktör. Men detta är för att jag tycker att agilityn är en tävlingsgren och då skall en instruktör ha även sådan kunskap. För det jag tänker är att de som går kurs för en instruktör som inte tävlat själv, hur kan de förbereda en elev för tävling? Det finns säkert undantag, de som alltid är med och ser och lär. Men personligen hade jag haft svårt att ta på mig att vara instruktör för något som jag inte själv har testat hela vägen.

 

Domarna

Jag har inte en vendetta mot domare, men jag vill att alla skall veta vilken makt en domare har och hur viktiga de är. Domaren har makten att välja sina uppdrag bland de förfrågningar de får. De har makt genom att de banor de gör påverkar alla tävlande, men också klubben de dömer på. För de domare som klubben väljer och hur banorna är färgar hela tävlingen.

Sedan har de makten under den tävlandes lopp, de bedömer allt den tävlande och hunden gör. Dessutom kan vi tävlande inte protestera mot ett domslut utan det är helt upp till domaren att bedöma om ekipaget har gjort fel eller rätt. Det är till och med så att det är endast det domaren ser som skall bedömas som reglerna är idag.

 

Domarnas arbete

Jag är helt säker på att ingen domare medvetet använder sin makt på något felaktigt sätt. Utan att de gör sitt bästa i alla lägen, de ritar en bana som de tycker kan vara rolig, utmanande och nyskapande. De mäter banan på det sätt de blivit lärda och det skiljer sig naturligtvis från domare till domare. Men det man kan se är att det är olika koefficienter i agilityklass och hoppklass men det är då uträknat att det skall vara så eftersom balanshindren är både längre och tar mer tid än de övriga hindren. Hade alla domarna medvetet mätt hela hundens väg i agilityklass, dvs över balanshindren så borde det ju vara samma koefficient i agility 3 som i hopp 3 dvs 4.1 m/s. Domarnas arbete diskuterar de på domarkonferenser, vilket är tur det är ju ett sätt att de skall komma närmare varandra och att deras arbete skall bli så likt det går. Men samtidigt är det viktigt att domarna får utveckla sin individualitet, för annars så kommer vi inte att få någon fortsatt utveckling inom agilityn.

Jag tror att valet av valp är oerhört viktigt när man vill satsa på någon hundsport. Men jag tror aldrig att jag skulle välja ras av den orsaken.

Jag tror att det finns andra saker som kan göra att just min ras kan komma långt upp på prispallen. Det är val av föräldradjur en bit, men också val av valp i kullen. Jag väljer den ursäkta jäkligaste tiken - dvs den som är ettrigast och som har mest föremålsintresse. Detta för att jag tror att det är den valp som kommer längst.

Men från det att gå ifrån en ras NEJ.

Vi har byt ras, det var innan vi var så tävlingsinriktade som vi är idag. Vi bytte från Schäfer till Aussie. Anledningen var att vi hade en skadad Schäfer och vi kände oss inte säkra på att vi skulle få en som var friskare.

Sedan var en ytterligare orsak och kanske den som var den främsta och det var att vi träffade en underbar Aussiehane - Ruff. Han charmade oss och vi fick senare Lotis denna underbara varelse som har samma mor som Ruff.

Vi har aldrig ångrat det valet!

Valet av valp som vi gör tror jag är grunden till att få bra fart och arbetsglädje. Men sedan är det också den träning vi gör med valpen.

Jag tror nämligen att en bra förare kan få en medelmåttig hund till oanade höjder, jag har sett det också. Om samma förare då har en bra hund/valp så borde ekipaget bli ännu mer framgånsrikt.

Men sedan tror jag att jag har en teori om vad som är en bra hund och talar man med andra så är det nog lite annorlunda. Vilket är tur för alla olika hundraser som finns. Men om man skall ägna sig åt hundsporter så är det lättast att jobba med en hund som har föremålsintresse och matintresse. Det blir så mycket lättare att belöna när de gör rätt så att de förstår vad man vill.

Igår tog vi med Jonas på bio: Familjen Robinsson det var kul. Det enda som grusade glädjen var att Jonas blev så trött att han blev grinig. Men vad skall man förvänta sig när han är på en ny stor skola och sedan går på bio och kommer hem kl 21? Men han hade massor av frågor hela vägen hem: varför gjorde hatten si och den långa farbrorn så.

Idag är det en öppen dag vi är lediga hela helgen - medvetet har vi inte planerat in något. Det känns lite konstigt, vi som alltid har helgerna helt uppbokade. Men vi tänkte åka ut till någon av öarna och låta hundarna springa av sig, sedan får vi se vad det blir.

Vi skall i helgen göra något bara med Jonas också - kanske blir det Borås djurpark. Eller???

Till veckan skall jag till Stockholm med jobbet 2 dagar. Gå på kurs för att kunna lära andra mer sedan. Den ena dagen tillsammans med Finnar, Danskar och Indier tror jag det var - so I have to talk the old British language fore a hole day. Men det skall nog gå bra, det är ju bara de tekniska termerna som kan ställa till det.

Fox mår bra igen - för den som undrar, helt återställd och lika busig som vanligt.

_______________________________________________

Tja vad gör vi då en ledig lördag - möblerar om Jonas rum, så att han får riktigt fint. Mycket behövligt! Samtidigt passade vi på att städa och slänga massor av saker, så att det blev bättre plats.

 

Enligt oss är Jonas underbar, väluppfostrad och mycket intelligent. Det roliga är att det finns andra som tycker det också, och det är inte bara välmenande släktingar. Jonas kan uppföra sig på restaurang, han är artig och vänlig (oftast). Men så har han blivit uppfostrad av oss som hade tränat på hundarna innan. Nog för att det är lättare att uppfostra hundar, de tjatar inte och är inte lika bra på motargument som ett barn.

 

Jag hade stora tvivel om att skaffa barn innan vi fick Jonas – jag hatade nämligen vissa typer av ungar. De som inte satt still på restauranger och pillar, hoppar och förstör samtidigt som de skriker. Men så kom jag på att det är ju föräldrarna till den sortens ungar som jag inte gillar – de som inte kan uppfostra sina barn. Det sorgliga är att det är så många – fast om man ser på hur många som är dåliga på att uppfostra sina hundar så blir man inte förvånad.

 

Jag tror inte på fri barnuppfostran och inte på fri hunduppfostran heller för den delen. I vilka flockar som helst i djurvärlden så ser man att det sker någon form av uppfostran. Om inte annat så blir de uppätna av andra djur om de gör fel. Jag tror att om föräldrar har en för fri uppfostran så kommer barnen ha svårt att anpassa sig senare i livet, för till slut så kan inte föräldrar och släkt dämpa fallen längre.

 

Jag har fortfarande svårt för de föräldrar som inte har ordning på sina ungar och som låter dem föra oväsen och störa andra. Detta gör att vi föräldrar som har ordning på våra barn får svårt på vissa restauranger, där de redan kommer in tror att nu blir det jobbigt och man får dålig service. Det innebär att som förälder så väljer man restauranger där man blir bemött bra. Tja det är ju logiskt, men det finns de ställen som vi återkommer till gång på gång för de ger det lilla extra. Vi har en favorit restaurang här i Göteborg där Jonas alltid får en specialdricka, ägaren han pratar och skämtar med honom och oss. Han ger Jonas glass som efterrätt om han har ätit bra. Servicen är toppen och dessutom är den italienska maten underbar!

 

Jag som inte under min uppväxt var överförtjust i barn skulle aldrig i mitt liv byta bort min underbara kille, men när jag ser många andra ungar har jag tänkt på både trollungar och bortbytingar. För det finns ungar som jag inte vill att Jonas skall umgås med för han blir mycket jobbig då. De har ju nämligen en stark tendens att härma andra de små – det de ser det gör de inte det man säger: så otroligt sant!

 

Nu kan jag väl inte säga att Jonas alltid gör allt perfekt och att han aldrig har stört någon för det hade varit att ljuga, men det är en avsevärd skillnad på honom och vissa andra. Men jag ser fler väluppfostrade barn bland de som också har väluppfostrade hundar. Men jag tror att de har tjuvtränat innan.

En av de saker som Jonas gjort som jag blev mållös av var när vi åkte tåg från Göteborg till Sundsvall. Han hittade någon som gillade att sjunga barnvisor, tja det var ju inte så förvånande han är ju mycket social och pratar med de flesta. Men i samma sällskap satt en rundmagad man och Jonas tittade på honom och sa: du är rätt tjock va. Hela gruppen brast i skratt, och kvinnan som hade sjungit med Jonas sa att det är väl av barn man får höra sanningen. Jag tror att den mannen tyckte att Jonas var en sådan unge som stör på tåget.

Idag är det kvavt, hög luftfuktighet och 25 grader i skuggan. Tropisk värme.

 

Jag läste en uppsats igår om Genusmedvetenhet, och insåg att jag var nog ganska medveten men också att jag blev mer nyfiken. Det jag blev nyfiken på de normer som finns i arbetslivet. Vad som gör att vissa kvinnor lyckats bli chefer och vissa inte. Det är ju inte bara det att en kvinna är nöjd med sitt jobb och inte strävar uppåt. Utan det är också en massa andra faktorer som påverkar. Till exempel att det på arbetsplatsen finns en miljö där en kvinna uppmuntras att söka högre poster dvs att det känns att det finns en möjlighet till avancemang.

 

Sedan var det en intressant frågeställning också – har någon någonsin sagt: han är dålig chef för att han är man? Knappast, men jag har faktiskt tänkt det vid ett par tillfällen: Han är för mycket man för att vara en bra chef. Det jag menar då är att den personen är för bufflig inte tillräckligt förstående och har svårt att se helheten, dvs är bra på vissa delar och inte allt.

Gör det att jag har en kvinnlig chef som norm – ja jag tror det, här på Telia är det mycket kvinnliga chefer och de flesta är mycket bra. De dåliga chefer jag har haft har varit män.

Med det menar jag inte att män generellt är dåliga chefer absolut inte!

 

Den sämsta chef jag har haft var en urtyp och som tur var sällsynt, arten kallas nog Skravelkorp:

Han ljög hur lätt som helst, även om jag hade tagit reda på sanningen så hade han inga problem med att ljuga mig rätt i ansiktet. Han hade fru och barn, men också älskarinnor i olika städer. Han tog lätt företagets pengar och spelade på hästar, för att han var ”säker på att vinna”. Han var bra på att få in projekt till företaget att jobba med, men mycket sämre på att se till att vi fick betalt för det jobb som var gjort.

 

En annan art är Hoppmesen:

Den chefen vågar inte ta egna beslut, är rädd för de andra med makt, som bara hoppas att allt skall ordna sig utan att just de behöver ta ett beslut. För att ta ett eget beslut innebär att de kan få stå till svars för beslutet och det är ju mycket obehagligt.

 

Sedan har vi Visstpipan:

Denna chef säger att ja det ordnar jag, när det sedan skall närma sig att det skall vara klart så har de inte fått besked från den och den. Papper och beslut måst tas därifrån och det är ingenting som de kan påverka. Dessutom kan de vara svåra att få tag på när de börjar tycka att det börjar bli obehagligt nära att de behöver göra något själva.

Idag är jag trött - värmen i natt fick mig att sova dåligt.

Vi skall fortsätta att hålla vår tävlingskurs ikväll. Det har varit sommaruppehåll.

Vi skall börja lätt med en rundbana så att hundarna får springa av sig, och sedan fortsätta med lite svängträning.

De som går har startat i klass 1 och behöver träna fart och säkerhet i svängar.

Så efter lite svängar skall vi avsluta lätt, så att de får jobba med farten.

Ser fram emot att hålla kurs igen, det var länge sedan. De som går är så positiva vilket gör att man får mer energi.

Det finns en hel del som man håller kurs för som gör att man går därifrån fylld med energi, medan andra drar ur den energi som man har. De är som iglar som bara tar. Som tur var är de få och jag försöker att undvika att hålla kurser för sådana personer, men ibland kommer man inte undan.

Vad gör de personerna kan man ju tycka då. Ja de utgår från att det inte går, att hunden är okunnig, ovillig och otränad. Att de själva inte kan röra sig, inte kan göra just det och inte hinner. Varför går man då kurs? Ja det kan man fråga sig och jag har ställt frågan till några sådana personer. Om de inte vill prova något nytt varför går de kurs - ja då får jag svaret för att lära mer. Ja och då tappar de mig, men det är ju det vi försöker lära ut. Och då måste man själv försöka. SUCK

De som som försöker och misslyckas är en helt annan sak. De hjälper man naturligtvis tills de klarar det, eller i alla fall delar av övningen så att de har något att jobba vidare på. Men när inte ens viljan att försöka finns, det är då jag funderar på vad de gör på en kurs. Men i och med att jag i grunden är en positiv person så brukar jag få vänt även de personer som är så negativa. Men det är det som tar energi - att få vänt en negativ person till att försöka och dessutom göra sitt bästa. Det är otroligt jobbigt.

Men det är som tur var inte någon sådan som skall gå kurs för oss ikväll. Utan idel glada personer som är villiga att lära.

Så skönt!

Idag har det varit mycket varmt!

Jonas har skolats in på Björndammens skola. Han springer omkring som vanligt med sina kompisar – behöver bara mer att dricka.

 

Medan jag helst sitter med något kallt i skuggan. Ja hade det varit så hade jag helst druckit ett glas iskallt vitt vin, men det får vänta tills jag har något att fira eller någon att skåla med.

 

Hundarna ligger mest och sover förutom när man tar ett steg mot dörren – då är de på tå och vill vara med ut. De kan inte förstå att man skall lata sig när det är varmt.

 

Men i kväll skall jag gå en sväng med dem så att de får doppa sig i dammen.

 

Jonas har kompisar på besök – han leker med 3 killar. Dvs de slår med pinnar på buskar utanför. Jag jagade ut dem. Jag orkade inte med högljudda killar i 6-7 års åldern inne i lägenheten, och det hade inte hundarna gillat heller. Men det de gör är att bygga en koja tillsammans. Det är ju kreativt.

Det är faktiskt ganska skönt att höra dem leka utanför. Det känns som man har koll. Många tycker nog att vi håller Jonas ganska fritt – för vi litar på honom. Tja inte litar man på en 6 åring till 100 %, men vi litar på att vi har uppfostrat honom till att göra bra saker. Men det är ändå så att jag inte har släppt helt.

 

Måste ge er en länk till Mettes kort från bergslagsveckan – Jonas i bustagen. http://photo.orcafat.com/bergtis07?page=4 Jaja – göra bra saker är ju att busa också, eller? Det de gjorde här var att lura folk till att gå in och gå slalom på banan… Hum tja ganska oskyldigt. Annat bus Jonas gjorde den veckan var att vara med och gräva ner en sko som tillhörde en av de norska pojkarna. Jonas hade det mycket bra på bergslagsveckan och han längtar tillbaka.

 

Sedan när han är som sötast: http://photo.orcafat.com/bergman07/man13

 

Tack Mette för att du tog kort på honom!

Appråpå bus på bergslagsveckan så var det ju inte bara Jonas som busade – men tjejerna från Falkenberg kanske inspirerades av honom??? Nåja det var också ett oskyldigt bus att byta tältplats för Sarah Lorentzen från Danmark och Geir Grefstad från Norge. Det var natten till sista dagen, upptäcktes av snopna danskar på morgonen. Men de fick tillbaka. Helt plötsligt stod bilen inte där den skulle… Haha men då höll Magne på att få skulden. Ja det kanske inte är så konstigt. Även han hade lite bus för sig som vanligt, men denna gång var han helt oskyldig. Men en liten dam ifrån Norge, smög fram och lånade Nycklarna (som så lämpligt hängde på stolen) och satte tillbaka dem efter sig. KUL!!!

Jaja mycket kul händer.

Nu skall jag förklara lämpligheten att borsta tänderna och gå och lägga sig för min son – det är inte så ofta som vi har samma åsikt om att det är lämpligt. Tja sa jag att han var väluppfostrad förut? Oj, tja alla har ju sina begränsningar.