Agilityn kommer ju från hästhoppningen, och när man tittar på hästhoppning så har de vackra varierade hinder. Det är blomsterarrangemang och mycket olika färger och så har de reklam på och mycket mer pengar. Men om man tittar på agilityhinder på olika klubbar så finns det en del variationer. Det är allt från hemmabyggen som är ganska fantasifulla till standardiserade enkla ganska färglösa hinder.

Det finns klubbar som dragit in sponsorer för att finansiera inköpet, vissa fick ihop till en hel hinderpark och de hade diskreta loggor på hindren. Sedan finns de det som finansierar genom att ha kurser och tävlingar och sätter av pengar av överskottet. Men det finns också klubbar som har en god ekonomi så att de köper in det de behöver.

Men tillbaka till frågan, i Sverige har vi en hel del hindertillverkare, men de som säljer hinder har ju ganska standardiserade hinder för att hålla nere kostnaden. Frågan är om det finns en marknad för roligare hinder? Eller är det helt ointressant med hur det ser ut på banan? Jag tycker det är jättetrevligt när det är blommor och färger på banan. Jag tycker det är tydligare för hunden med tvåfärgade hoppbommar som är klart skilda från underlaget och likaså med slalom. Det är dessutom bättre för hundarna och minskar skaderisken när hindren är färgade, de stålgrå är inte alltid så lätta att se. Jag tror att det är bra att det finns lite olika variationer av hinder också det kräver mer av hundarna samt att jag tycker om mångfald. Dock är det viktigt att det är bra hinder och att de inte innebär skaderisker vad det gäller utstickande vassa föremål, ostadiga hinder, stora glapp där tassar kan komma ner osv.

Vissa tillverkare gör bra hinder och andra mindre bra. De mindre bra där är det på gränsen till bedrägeri i något fall. När hindren är så dåliga att de är skadliga för hundarna, ser hafsiga ut och det i princip är omöjligt att skicka tillbaka/reklamera utan att dra på sig någon form av eller hela kostnaden. De som gör bra hinder däremot är mycket bra, ser bra ut och det är lätt att diskutera med om något mot förmodan är felaktigt.

Hindren är en viktig del av vår träning och det är mycket viktigt att de håller en bra kvalité, och frågan är vart klubben vänder sig när de beställer nästa gång? Det är så mycket som skall stämma: det skall vara rätt pris, platsbesparande, lätta, regelrätta och de skall naturligtvis hålla länge. När det är så mycket som spelar roll så vill man ju inte leta överallt för att hitta hindervariationer också, för det tar tid att bara hitta en leverantör där man kan få tag i allt som klubben önskar. Sedan finns det ju de klubbar som har händiga personer i klubben och de kan ha möjlighet att bygga olika varianter, men då skall de designas också.

Så frågan är om hästsporten har egna designers för att göra dessa fantasifulla skapelser, och om agilityn kanske har ytterligare något att kopiera från dem. Fast då att ta och göra det lite billigare och/eller att se till att det finns sponsorer som betalar kalaset.

Idag har vi varit hos min mormor som är 83 år, hon har äntligen kommit in på ett äldreboende.

Mormor kommer inte längre ihåg alla i släkten, det är bara Jonas hon mins av alla barnbarnsbarn, och hon känner inte igen alla barnbarn. Nu är hon gammal så jag kan förstå att hon bara kommer ihåg de som besöker henne med jämna mellanrum, men glömskan gör sig också påmind vad det gäller räkningar, matlagning och andra viktiga vardagliga saker. Hon som har varit släktens minne behöver nu andra för att minnas.

Det var först när hemtjänsten satte ner foten som det verkligen hände något, för annars hade hon nog suttit ensam i sin trea. De begärde en demensutredning, där en av frågorna var vilket år är det?- svaret blev 1987. 1987 är ett bra år och då var det en hel hög av barnbarn och speciellt barnbarnsbarn som inte fanns – så det förklarar ju varför mormor inte kan minnas dem.

Att hon kommer ihåg Jonas har hon en bra förklaring på själv för hon brukar säga: Å Paula du har en fantastisk pojke, han är lika speciell som du var. Jag är hennes första barnbarn, hon har många minnen från min barndom, de flesta får henne att skratta. Ett sådant minne som hon gärna berättar är när vi (mormor, morfar och jag) var på tältsemester i Danmark. Jag hade precis fått min första fickkniv och fått lära mig hur man täljer på ett säkert sätt. Så jag visade en dansk pojke kniven, men inte fick han prova för han hade ju ingen utbildning i hur man använde kniv. Sedan berättar hon också att hon hade problem för jag försvann in i danskars tält och spelade spel, och blev bjuden på mat. Hon hade stora problem att hitta mig för hon förstod inte språket så bra som jag. Då var jag fem år berättar hon, sedan köpte de en håv till mig för vi skulle fiska krabbor, och jag bar den stolt, jättestolt till vattnet. När jag sedan fick se krabborna blev jag jätterädd men det vände fort och vi fick upp en del krabbor.

Att mormor inte kommer ihåg vad hon åt till middag, spelar ingen roll. Men jag förstår att de hon inte känner igen blir mycket sårade. Det är inte kul att hamna i år 1987 och inse att man inte är född ännu. Men mormor har rätt till det. Hon är äldst i släkten nu – hon har rätt att komma ihåg och prata med dem och om det hon vill.

Jonas stannade hos mormor en stund medan vi åkte och handlade för henne (och oss), han hade jättetrevligt. Man märkte också att mormor levde upp. Hon skrattade när vi kom tillbaka. Jonas får henne att känna sig yngre tror jag, han säger till henne att göra si eller så och har inte en tanke på att hon inte kan – vilket gör att det tänker hon inte heller på. Så vi har hittat henne på knä på golvet, trotts att hon som så många andra gamla har problem med höfterna.

Men Jonas är en bestämd kille – han får alla att röra på sig med sin iver. Så ung och gammal passar bra ihop. Även om gammal är äldst, så har den unge sexåringen tagit kommandot och bestämmer vad som skall hända. Vilket är tur för annars tror jag att de hade suttit mest still, för mormor har ont i sin slitna kropp.

Jag hoppas att mormor får leva flera år till och att hon inte glömmer mer, för jag vill inte hamna i ett år där jag inte finns när jag besöker henne nästa gång.