Vi har ju flyttat till nya kvarter, så vi åkte de låånga 4,5 km till närmaste brukshundklubb. Lite oroväckande långt, om vi skall gå kanske men man kan till och med gå genom skogen då är det till och med kortare. Känns nästan lite lyxigt faktiskt.

Så sagt och gjort vi packade bilen efter att vi släpat bort en kaprifol som jag sågade ner igår. Vår trädgård är ju lite vildvuxen så jag tog resolut och sågade ner den igår. Det ser helt annorlunda ut bak nu, för den kaprifolen var flera meter hög och omkretsen eller spännvidden i alla grenar... Ja det blev ett mindre berg med grenar. Men den kommer att ta sig och vi får plats med ett cykelskjul där det bara var grenar som hängde över döda ruttnande grenar förut. Jag har en liten egenhet, jag gillar att såga ner saker om ni inte fattat det. Att hålla i en handsåg och välja ut det som skall ner och sedan ta ner det är skönt, lite maktkänsla liksom. Så idag passade jag på att såga ner en annan stor gren eller stam som stod bredvid de nu mer hanterliga stubbarna av kaprifolen. I och med att det är vildvuxet så är det en hel del som inte fått syre eller ljus så det saknas blad och är täckt av mossa - så jag gör trädgården och träden en tjänst nu när jag går fram med min såg. Samtidigt som att jag känner att jag gör något inte bara sitter som en kontorsråtta, utan en fysisk handling. Härligt!

Tänker ni nu - varför gör inte Magne det? I så fall kanske ni tänker lite för mycket på de kön vi innehar? Jag kan hantera en såg alltså sågar jag. Magne han har ju gruvligt visat att han inte kan hantera en såg så han sågar inte just nu. Han har fortfarande ont i sitt pekfinger efter det att han sågat på egen hand. Oj jag känner att när Magne läser detta så kommer jag att få äta upp det på ett eller annat sätt. Vem vet han kanske vägrar att såga alls mer - hum inte så bra. Fast just nu är det bättre att hans finger får läka och att han ägnar sig åt saker som kräver att han håller med båda händerna - som röjsågen till exempel. Den är bra tar sly och tunna grenar. Jag gillar inte röjsågen, den låter alldeles för mycket. Handsåg, en fin uppfinning - man blir skönt svettig på ryggen och känner att man använder musklerna i armarna - finfint helt enkelt.

Oj, lite ute och svävar nu kanske, men sågar får mig lite upphetsad liksom. Kanske för att det känns manligt? Eller för att man inte fick när man var liten. Skit samma för mig är det här och nu och jag gillar att såga helt enkelt. Men jag går igång lite på att ha en avbitare i händerna och så gå på rosorna och klippa ner dem. Det är en konst att inte sticka sig och att våga ta så mycket att det blir fina rosor kommande säsong - kul!

Men nu till vår resa som mitt sågande liksom klippte av. Vi packade in oss i bilen och åkte oerhört långt - hum tog vist 7 minuter för det var andra som beslutade sig för att åka från brukshundsklubben när vi bestämde oss för att åka dit. Kanske ett tecken? Nåja vi krånglade oss förbi mötande trafik och kom fram. Vi har varit där förut men det var nått år sedan sist. Den första vi möter är en instruktör som höll kurser när vi först började med agility, då på en hundklubb. Hon kom där glad och vi fick kramar - kul! Det som också var trevligt att se var att hon höll sin ras trogen och för hennes del är det dvärgschnauser killar som gäller. Jag tog lilla Fixa och tränade lite lydnad för även om det pågick 2 kurser, agility och valpkurs samtidigt fanns det plats för egen träning - det är stora planer där!

Samtidigt som jag tränade så höll jag ett litet öga på agilityträningen, det är ju alltid kul att se hur andras kurser är - lite spioneri om ni så tycker. Ja oj vilken faschback det var! Det var å vad ni är duktiga träning!!! Hum, ja det var flaschback som sagt, när allt man gjorde var bra så bra lite oberoende på hur bra man tog banan.

Nepp nu lämnar vi det även om jag funderar på om man kanske morfas in i en annan tidsrymd ibland, dit där tiden har stått still och allt stannar upp och upprepas om och om igen. Känns ibland som om man hamnar tillbaka 10 år utan att man bett om det. Människorna är desamma och det känns liksom som om de evigt går samma kurs. Så kommer man dit och stör rytmen genom att landa in där med ny hund och utveckling i baggaget. Fast kanske inte en utveckling som skulle passa där i den tidszonen som egentigen hör till mitten av nittiotalet.