Jag har fått en beställning – att skriva om barn på barnvandring – kanske för att jag har Jonas eller för att jag har bestämda åsikter???

Men jag känner att jag istället skall ta upp hänsyn på banvandring. Vissa personer tar ingen hänsyn alls till andra. Jag använder själv ett visst mått av armbågar för att kunna få med mig hela banan ibland. Men vissa springer baklänges rätt på intet ont anande personer. Sedan kan man säkert tala om att man skall ha rätt till det. Men jag tycker inte att det är frågan om det. Jag tycker inte att någon skall behöva känna sig översprungen oavsett hur gammal eller ung man är. När jag har gått banvandringen ordentligt så ställer jag mig vid sidan om och planerar (flyger) då tänker jag ut hur jag verkligen skall springa. Då spelar det ingen roll om jag skall springa framlänges eller baklänges för jag kan inte krocka med någon. Det innebär att jag oftast går banan 3-4 gånger och sedan står vid sidan och tänker igenom. Om jag sedan vill kontrollera något går jag kanske en gång till.

Om vi alla ser till att visa lite hänsyn oavsett hur långt man kommit och hur många tävlingar man vunnit, så kommer problemet vara borta. Ja naturligtvis skall även nya inom agility visa hänsyn – men jag har aldrig sett att det finns ett problem där. De nya visar för stor hänsyn – de som är nya i klass tre tar inte fram armbågarna och har inte alltid gått banan ordentligt för de får liksom inte plats. Så visar vi alla mer hänsyn så släpper vi också in de nya på ett föredömligt sett.

Vi har lärt Jonas att han inte får gå innanför linjen till banan, så bra att han har lärt ut det till andra barn. Han kunde det innan han var 2 år. Det tycker jag det verkar som de flesta agilityföräldrar lär sina barn. Annars har jag en bra lärare – fråga Jonas nästa gång om era barn inte kan!

Jag känner att jag tycker om de flesta: svart, vit, muslim osv, men det är individen som kan få mig att gilla eller att tycka illa om dem. Jag har flera gånger blivit anklagad för att vara rasist, och jag vet i de lägena (när jag vet att det jag gör är rätt) att jag hade gjort likadant även om han/hon varit helsvensk. Men när jag är så bestämd så kanske det var sista saken att ta till för att jag skulle rubba mig – men ingen kan rubba mig då det spelar ingen roll vad jag anklagas för.

Det är likadant vad det gäller hundraser. Jag har funnit min ras, men jag har inga problem med andra raser, utan jag går på hur individen är. Det finns hundar i ”min” ras som jag inte tycker om. Men sedan finns det också individer i andra raser som jag gärna hade tagit med hem, även om rasen generellt inte tilltalar mig. Jag skulle gärna vilja ha även en small eller medium hund, men har inte hittat någon som är så intressant att jag skaffat en. Men det kanske kommer nu när Jonas tycker att det är dags för honom att få en egen hund (hum).

Om jag skulle beskriva min egen hund hade jag nog sagt att hon är lik en terrier: stort föremålsintresse, jaktlust, integritet och när hon blir arg så blir hon väldigt arg. Men samtidigt är hon arbetsvillig, rolig, gosig och snäll. Jag gillar hundar som är riktiga personligheter. Men en Sussie i flocken är nog för tillfället, de andra två är lite mildare än henne.

Jag funderar då på hur mycket jag har påverkat min hund till att bli den personlighet hon är. Speciellt mycket så tänker jag på det nu när jag har hennes valpar nära. Valparna har ärvt mycket av hennes livlighet och de är roliga det händer saker hela tiden. De biter av BH-band, plockar näckrosor med stjälk, bär trosor och strumpor. Gömmer saker på de mest oväntade ställen. Skäller på brevbäraren men tittar förvånat på en hoppande fågelunge utan att röra. Det är saker som Sussie hade kunnat göra eller har gjort. Sedan är de oerhört tillgivna och gosiga.

Det är intressant att se att arv har mycket med personligheten på hunden att göra. Samtidigt som utvecklingen skall bli mycket intressant att följa.