Idag har det varit mycket varmt!

Jonas har skolats in på Björndammens skola. Han springer omkring som vanligt med sina kompisar – behöver bara mer att dricka.

Medan jag helst sitter med något kallt i skuggan. Ja hade det varit så hade jag helst druckit ett glas iskallt vitt vin, men det får vänta tills jag har något att fira eller någon att skåla med.

Hundarna ligger mest och sover förutom när man tar ett steg mot dörren – då är de på tå och vill vara med ut. De kan inte förstå att man skall lata sig när det är varmt.

Men i kväll skall jag gå en sväng med dem så att de får doppa sig i dammen.

Jonas har kompisar på besök – han leker med 3 killar. Dvs de slår med pinnar på buskar utanför. Jag jagade ut dem. Jag orkade inte med högljudda killar i 6-7 års åldern inne i lägenheten, och det hade inte hundarna gillat heller. Men det de gör är att bygga en koja tillsammans. Det är ju kreativt.

Det är faktiskt ganska skönt att höra dem leka utanför. Det känns som man har koll. Många tycker nog att vi håller Jonas ganska fritt – för vi litar på honom. Tja inte litar man på en 6 åring till 100 %, men vi litar på att vi har uppfostrat honom till att göra bra saker. Men det är ändå så att jag inte har släppt helt.

Måste ge er en länk till Mettes kort från bergslagsveckan – Jonas i bustagen. http://photo.orcafat.com/bergtis07?page=4 Jaja – göra bra saker är ju att busa också, eller? Det de gjorde här var att lura folk till att gå in och gå slalom på banan… Hum tja ganska oskyldigt. Annat bus Jonas gjorde den veckan var att vara med och gräva ner en sko som tillhörde en av de norska pojkarna. Jonas hade det mycket bra på bergslagsveckan och han längtar tillbaka.

Sedan när han är som sötast: http://photo.orcafat.com/bergman07/man13

Tack Mette för att du tog kort på honom!

Appråpå bus på bergslagsveckan så var det ju inte bara Jonas som busade – men tjejerna från Falkenberg kanske inspirerades av honom??? Nåja det var också ett oskyldigt bus att byta tältplats för Sarah Lorentzen från Danmark och Geir Grefstad från Norge. Det var natten till sista dagen, upptäcktes av snopna danskar på morgonen. Men de fick tillbaka. Helt plötsligt stod bilen inte där den skulle… Haha men då höll Magne på att få skulden. Ja det kanske inte är så konstigt. Även han hade lite bus för sig som vanligt, men denna gång var han helt oskyldig. Men en liten dam ifrån Norge, smög fram och lånade Nycklarna (som så lämpligt hängde på stolen) och satte tillbaka dem efter sig. KUL!!!

Jaja mycket kul händer.

Nu skall jag förklara lämpligheten att borsta tänderna och gå och lägga sig för min son – det är inte så ofta som vi har samma åsikt om att det är lämpligt. Tja sa jag att han var väluppfostrad förut? Oj, tja alla har ju sina begränsningar.

Fox är en av Sussies valpar och han las in på djursjukhus i natt.

Han betedde sin inte normalt - ville inte äta och dricka utan bara ligga still.

Väl inne visade han att han hade ont i hals eller svalg.

Åsa har nu ringt och Fox har ett ordentligt infekterat sår i svalget. Han skall stanna tills han mår bättre - men det ser ut som det räcker med antibiotika. 

Å lille Fox - hoppas att du är hemma hos Åsa snart!

Är det du och jag? Eller är det domarna? Eller är det CAS?

Jag hoppas att det är de tävlande som bestämmer genom att bli bättre och bättre.

Men om domarna bygger mer och mer utmanande banor och vi blir bättre – var slutar det?

Hur krångligt får det bli innan det hämmar farten?

Domare influeras av varandra. Det syns tydligt, det har varit mycket treadles i år och dessutom många gånger att man skall ut och runt ett hinder (ta hinder baklänges). Detta att ta ett hinder från ”fel håll” började när en tyska kom och dömde på NordM-2005. Denna tyska domare hade dessa ut och runt 3 ggr i samma bana, och de tävlande tyckte att det var ”omöjliga” banor. På en bana i år skulle man ut och runt på 7 av 9 hopphinder. Det har funnits upp till 5 treadles efter varandra på samma bana. Detta i klass 3 naturligtvis.

Vad kommer sedan? Vilka utmaningar har domarna för oss tävlande?

Alar gjorde en utmanande large klass 3 bana på bergslagsveckan – men inte på det viset som han brukar. Han gjorde en diagonal i början som bestod av 7 hinder och sedan kom flytiga svårigheter. Utmaningen i banan var att klara av den fart som blev. Många diskade sig i denna bana som var enklare än vissa klass 2 banor samma vecka. Men det blev lika mycket fel och diskningar som på en vanlig klass 3.

Jag tror att detta med att hantera farten är en utmaning i sig. Det är inte många ekipage som klarar det idag. Det finns några få domare som utnyttjar detta.

Det går mode i agility, idag kan man i princip inte gå igenom en bana utan att göra framförbyten. Men man ser ofta att alla framförbyten gör att hunden stoppas upp för att den lämnar föraren företräde. Den har alltså blivit tränad i att gå långsammare för att ekipaget skall klara att gå igenom banan på det sätt som föraren väljer.

Vad kan man göra för att påverka banbyggandet? Ja en sak man kan göra är att tala om för en domare när de gör en bana som är rolig och nytänkande. Berätta hur kul det är när det blir fart och fläkt i banorna och när farten gör att det blir nya svårigheter. Men kanske också att våga berätta för en domare att denna banan var för mycket tråcklande för att bibehålla hundens fart. Men vågar vi tävlande det? Vi är nog lite för finkänsliga – men att börja med att berömma för de banor som bibehåller farten är en bra början!

Men om man tittar på de banor som var på WM-2006 tex så ser man att de är inte så svåra, de är mer som våra klass 2. De bygger fart och det gör att förarna måste vara absolut knivskarpa i sin handling.

Men dessa lite lättare banor gör att många förare underskattar dem. Magne har utnyttjat detta många gånger. Han har ibland helt geniala banor där farten gör att det som inte ser ut att vara svårt bli riktigt knivigt. Ja jag är ju ordentligt partisk – men Magnes banor vill jag springa och det blir ju naturligtvis mycket sällan.