Jag skrev att jag inte gillar ouppfostrade ungar, och fick en kommentar från en som har barn som har Asperger. Jag har väninnor som har barn som har Aspergers. Dessa barn kan ibland störa andra, men de föräldrarna försöker alltid att lugna/trösta. Vilket gör att det stör mig inte speciellt mycket. Jag tycker att det är stor skillnad på dessa barn och de som bara är ouppfostrade. Min ena väninnas son gillar att spela schack och är mycket duktig. Han klarar sig normalt sett mycket bra i många situationer, men en enkel sak som att någon har satt sig på hans plats kan utlösa oro.  

Jonas har en del i samma ålder som jag inte gillar att han umgås med. En pojke har en far som dricker för mycket. Den pojken är mycket orolig och beter sig ibland oerhört illa. Men han är bättre nu när han bara bor med sin mor. Jag har ofta fått besvara frågor som: mamma varför är hans pappa så arg och skäller på honom så mycket? Jag skyddar min son genom att försöka undvika att han får se för mycket. 

En annan pojke har det svårt för föräldrarna skilde sig nyligen, men redan innan så var han svår. Han lyssnar inte på vad man säger och är mycket ouppfostrad. Han är andra barnet, jag vet inte om det har någon betydelse men jag tror det. Denna pojke fick jag hjälpa mamman att få hem, för han vägrade och hon lät honom få viljan sin igenom. Hon skulle bara hämta honom, men hon var hos oss i närmare en timme innan hon fick på honom kläder och han följde med hem. 

Men Jonas har andra barn som han känner som är normalt uppfostrade, de lyssnar när man säger ifrån och hundarna behandlas bra. Jag försöker ta tillvara på de bekantskaperna för det är viktig för mig att Jonas umgås med barn som har någon form av uppfostran. Sedan om de har tex Asperger gör mig inget, men då får man ibland lite kniviga frågor att besvara.

 

Jag kan tänka mig lite olika varianter:

 

Testaren: Denna domare ritar och testar på tävlingen – testar nya saker så ofta det går.

Praktikern: Denna domare ritar av erfarenhet och har praktiska lösningar och banor. En trygg domare som inte chansar.

Kopieraren: Den som inte har egna idéer utan tar delar av andras banor för att känna att det egna inte sticker ut för mycket.

Provaren: Då testas varje bana genom att domaren springer den med sina egna hundar, för att vara helt säker på att rätt saker uppnås. Sedan för att vara säker så testas banans kombinationer på lite olika andra ekipage.

Men det kan ju faktiskt vara så att alla domare är lite av varje för även om det ofta är så att man kan känna igen vissa domares banor. Så är det ju helt naturligt att de färgas av varandra. De domare som tävlar får inspiration av de banor de tävlar på. Sedan är det ju ofta så att på större tävlingar så får domare döma på varandras banor, och fungerar de då bra så undgår de ju inte att färgas lite av dem.

De domare som håller kurser har ett naturligt forum för att testa olika kombinationer som sedan kan användas på tävlingar. De domare som har denna möjlighet får så mycket erfarenhet och dessutom har de möjlighet att hela tiden ha koll på vilka svårigheter som lämpar sig i vilken klass.

Jag hoppas att alla domare har en liten testare i sig så att det blir nya kombinationer och nya svårigheter för oss tävlande, samtidigt som jag inte hoppas att det endast testas på tävlingsbanorna för då kanske det finns en risk att det blir lite för svårt ibland.

Den trygga domaren som inte tar några chanser dyker säkert upp då och då i varje domare – för det är nog inte så lätt att alltid ha nya idéer. Dessutom kan det vara så att vissa domare dömer så mycket att de inte orkar komma med nytt hela tiden.

 

Klubbarnas och distriktens roll för agilityns utveckling är viktig och väldiskuterad.

Klubbar som har en lång tradition av bruks och lydnad, har inte alltid ett öppet sinne för en nymodighet som agility eller freestyle. Men det kanske inte är så konstigt. I klubbarna samlas en mängd olika personer som har ett gemensamt intresse: hundar. Det är inte naturligt så att alla de passar ihop. Jag träffar ofta människor inom hundvärlden som jag tycker är duktiga, erfarna och trevliga, men för den skull har vi inte samma åsikter.

 

Är det då lättare att starta en egen klubb? Tja det är inte heller helt lätt att starta upp något nytt. Det kan ibland vara bättre att ta och ”stå ut” i beskydd av en erfaren klubb. Det är ju alltid så att man kan påverka så att det blir bättre och bättre. På årsmöten kan man förbereda så att de beslut som man vill ha igenom går igenom. Detta genom att samla de som har samma åsikt, dessutom skall man lämna in sin punkt i god tid så att det blir en beslutspunkt. Vill man att agilityn skall vara en egen sektor med egen ekonomi och självstyre så lämnar men in det som ett förslag. Så kanske man tycker att det skall vara men jag tror att det är många agilitysektorer ute i landet som hela tiden måste se till att dra sina förslag genom styrelsen. För att de skall nappa på ett sådant förslag så får man se till att en del av pengarna som dras in t.ex 20 % skall in till klubben för att vara med och betala sådant som underhåll av planer, klubbstuga osv.

 

Men det finns klubbar där allt fungerar jättebra, där det är agilityfolk i styrelsen och där alla hjälps åt. Ett sådant exempel är Halmstad, där hjälper bruksfolk till på agilitytävlingar och tvärt om. Nu tror jag inte att allt är smärtfritt i Halmstad, men de har agilityn som en integrerad del i klubben och det är inget vi och dom. Detta tycker jag är det man skall sträva mot.

 

När man vill ha bort en vi och dom känslan så kanske det är så att man måste börja själva. Det kanske blir lättare om man som agilitymänniska kommer och säger: jag kan hjälpa till på er tävling. Jag kan hjälpa till att lägga spår, vara skrivare på lydnadstävling osv. Skapa en relation och sedan kan man föreslå att de som man hjälpt i sin tur hjälper till. Nu är det naturligtvis inte alltid som detta hjälper, men det är värt att prova.

 

En annan möjlighet att få bort detta med vi och dom, är att utmana, om man kommer i en diskussion om att det är ”lek med hund” så kan man utmana: jaha om det är lek med hund så kan väl du lätt klara av agility? Skall vi slå vad, jag och min hund gör en bruksövning och du med din köra en agilitybana? Eller kanske till och med varandras hundar… Eller erbjud på möten att ni skall göra ett utbyte: på lydnads/brukskurser kan de få agilityprovapå och på agilitykurser får de en bruks/lydnadsprovapå. Detta för att öka utbytet.

 

Det går att arbeta bort detta med vi och dom, men det krävs arbete, list och fiffighet. För om det inte går på ett sätt så kan man prova ett annat. Men om man inte vill arbeta bort det så kan man utnyttja det och skapa en ny klubb, så får man arbeta upp klubben så att den blir precis som man vill ha den.

 

För att agilityn skall komma vidare behöver vi instruktörer som gör ett bra jobb. Detta för att de som börjar gå kurser skall komma ut och tävla. Sedan behövs klubbar med bra funktionärer för att de nya tävlande skall vilja fortsätta tävla. Men den yttersta makten för att en ny tävlande skall få det riktiga suget är att banorna som domarna gör känns möjliga att klara av.

 

Klubbarna

Klubbar har jättestor del i hur en tävlande mår av tävlandet, det arrangemang de har och hur bra det och funktionärerna är, har mycket att göra med om en tävlande vill fortsätta. Sedan är det klubben/tävlingsledaren som väljer ut de domare som de vill ha. Sedan skall då de domarna ha tid/vilja ta uppdraget. Och där är det naturligtvis så att valet klubben/tävlingsledaren gör beror på en mängd saker, men den som jag tror är huvudsaken för en klubb/tävlingsledare är att de väljer de domare som är lätta att samarbeta med i första hand (när de har lite erfarenhet). Personkemin skall stämma mellan funktionärerna och domaren. Sedan är det säkert så att vissa klubbar/tävlingsledare inte kan välja och vraka, för jag tror att det naturligt blir så att vissa arrangemang får en viss status. Med det menar jag att en klubb som har ett rykte om sig att ha ett bra arrangemang med duktiga funktionärer som får mycket tävlande naturligt får lättare att välja domare. Är dessutom klubben/tävlingsledaren ute i riktigt god tid så får de ännu enklare att få tag i den typ av domare de vill ha.

 

Instruktörerna

Instruktörerna är jätteviktiga för att de tävlande skall lyckas på tävling, förutom att de skall lära ut hinder och teknik så är det regler och vad som händer på tävling som är viktigt. Dessutom kan en instruktör ta sig tid att gå in på tävlingspsykologi för att underlätta ännu mer för sina elever. Det är ofta som jag som funktionär har fått hjälpa en ny tävlande tillrätta som inte har haft en aning om regler eller andra saker som händer på en tävling. Sedan kan man då tycka att detta är en tävlandes ensak att ta reda på. Men om instruktören har kunskapen så är det ju lätt att lägga in det i kursen. Värre är det ju med de instruktörer som aldrig har tävlat, där tvivlar jag personligen på att de lämpar sig att vara instruktör. Men detta är för att jag tycker att agilityn är en tävlingsgren och då skall en instruktör ha även sådan kunskap. För det jag tänker är att de som går kurs för en instruktör som inte tävlat själv, hur kan de förbereda en elev för tävling? Det finns säkert undantag, de som alltid är med och ser och lär. Men personligen hade jag haft svårt att ta på mig att vara instruktör för något som jag inte själv har testat hela vägen.

 

Domarna

Jag har inte en vendetta mot domare, men jag vill att alla skall veta vilken makt en domare har och hur viktiga de är. Domaren har makten att välja sina uppdrag bland de förfrågningar de får. De har makt genom att de banor de gör påverkar alla tävlande, men också klubben de dömer på. För de domare som klubben väljer och hur banorna är färgar hela tävlingen.

Sedan har de makten under den tävlandes lopp, de bedömer allt den tävlande och hunden gör. Dessutom kan vi tävlande inte protestera mot ett domslut utan det är helt upp till domaren att bedöma om ekipaget har gjort fel eller rätt. Det är till och med så att det är endast det domaren ser som skall bedömas som reglerna är idag.

 

Domarnas arbete

Jag är helt säker på att ingen domare medvetet använder sin makt på något felaktigt sätt. Utan att de gör sitt bästa i alla lägen, de ritar en bana som de tycker kan vara rolig, utmanande och nyskapande. De mäter banan på det sätt de blivit lärda och det skiljer sig naturligtvis från domare till domare. Men det man kan se är att det är olika koefficienter i agilityklass och hoppklass men det är då uträknat att det skall vara så eftersom balanshindren är både längre och tar mer tid än de övriga hindren. Hade alla domarna medvetet mätt hela hundens väg i agilityklass, dvs över balanshindren så borde det ju vara samma koefficient i agility 3 som i hopp 3 dvs 4.1 m/s. Domarnas arbete diskuterar de på domarkonferenser, vilket är tur det är ju ett sätt att de skall komma närmare varandra och att deras arbete skall bli så likt det går. Men samtidigt är det viktigt att domarna får utveckla sin individualitet, för annars så kommer vi inte att få någon fortsatt utveckling inom agilityn.

Jag tror att valet av valp är oerhört viktigt när man vill satsa på någon hundsport. Men jag tror aldrig att jag skulle välja ras av den orsaken.

Jag tror att det finns andra saker som kan göra att just min ras kan komma långt upp på prispallen. Det är val av föräldradjur en bit, men också val av valp i kullen. Jag väljer den ursäkta jäkligaste tiken - dvs den som är ettrigast och som har mest föremålsintresse. Detta för att jag tror att det är den valp som kommer längst.

Men från det att gå ifrån en ras NEJ.

Vi har byt ras, det var innan vi var så tävlingsinriktade som vi är idag. Vi bytte från Schäfer till Aussie. Anledningen var att vi hade en skadad Schäfer och vi kände oss inte säkra på att vi skulle få en som var friskare.

Sedan var en ytterligare orsak och kanske den som var den främsta och det var att vi träffade en underbar Aussiehane - Ruff. Han charmade oss och vi fick senare Lotis denna underbara varelse som har samma mor som Ruff.

Vi har aldrig ångrat det valet!

Valet av valp som vi gör tror jag är grunden till att få bra fart och arbetsglädje. Men sedan är det också den träning vi gör med valpen.

Jag tror nämligen att en bra förare kan få en medelmåttig hund till oanade höjder, jag har sett det också. Om samma förare då har en bra hund/valp så borde ekipaget bli ännu mer framgånsrikt.

Men sedan tror jag att jag har en teori om vad som är en bra hund och talar man med andra så är det nog lite annorlunda. Vilket är tur för alla olika hundraser som finns. Men om man skall ägna sig åt hundsporter så är det lättast att jobba med en hund som har föremålsintresse och matintresse. Det blir så mycket lättare att belöna när de gör rätt så att de förstår vad man vill.

Igår tog vi med Jonas på bio: Familjen Robinsson det var kul. Det enda som grusade glädjen var att Jonas blev så trött att han blev grinig. Men vad skall man förvänta sig när han är på en ny stor skola och sedan går på bio och kommer hem kl 21? Men han hade massor av frågor hela vägen hem: varför gjorde hatten si och den långa farbrorn så.

Idag är det en öppen dag vi är lediga hela helgen - medvetet har vi inte planerat in något. Det känns lite konstigt, vi som alltid har helgerna helt uppbokade. Men vi tänkte åka ut till någon av öarna och låta hundarna springa av sig, sedan får vi se vad det blir.

Vi skall i helgen göra något bara med Jonas också - kanske blir det Borås djurpark. Eller???

Till veckan skall jag till Stockholm med jobbet 2 dagar. Gå på kurs för att kunna lära andra mer sedan. Den ena dagen tillsammans med Finnar, Danskar och Indier tror jag det var - so I have to talk the old British language fore a hole day. Men det skall nog gå bra, det är ju bara de tekniska termerna som kan ställa till det.

Fox mår bra igen - för den som undrar, helt återställd och lika busig som vanligt.

_______________________________________________

Tja vad gör vi då en ledig lördag - möblerar om Jonas rum, så att han får riktigt fint. Mycket behövligt! Samtidigt passade vi på att städa och slänga massor av saker, så att det blev bättre plats.

 

Enligt oss är Jonas underbar, väluppfostrad och mycket intelligent. Det roliga är att det finns andra som tycker det också, och det är inte bara välmenande släktingar. Jonas kan uppföra sig på restaurang, han är artig och vänlig (oftast). Men så har han blivit uppfostrad av oss som hade tränat på hundarna innan. Nog för att det är lättare att uppfostra hundar, de tjatar inte och är inte lika bra på motargument som ett barn.

 

Jag hade stora tvivel om att skaffa barn innan vi fick Jonas – jag hatade nämligen vissa typer av ungar. De som inte satt still på restauranger och pillar, hoppar och förstör samtidigt som de skriker. Men så kom jag på att det är ju föräldrarna till den sortens ungar som jag inte gillar – de som inte kan uppfostra sina barn. Det sorgliga är att det är så många – fast om man ser på hur många som är dåliga på att uppfostra sina hundar så blir man inte förvånad.

 

Jag tror inte på fri barnuppfostran och inte på fri hunduppfostran heller för den delen. I vilka flockar som helst i djurvärlden så ser man att det sker någon form av uppfostran. Om inte annat så blir de uppätna av andra djur om de gör fel. Jag tror att om föräldrar har en för fri uppfostran så kommer barnen ha svårt att anpassa sig senare i livet, för till slut så kan inte föräldrar och släkt dämpa fallen längre.

 

Jag har fortfarande svårt för de föräldrar som inte har ordning på sina ungar och som låter dem föra oväsen och störa andra. Detta gör att vi föräldrar som har ordning på våra barn får svårt på vissa restauranger, där de redan kommer in tror att nu blir det jobbigt och man får dålig service. Det innebär att som förälder så väljer man restauranger där man blir bemött bra. Tja det är ju logiskt, men det finns de ställen som vi återkommer till gång på gång för de ger det lilla extra. Vi har en favorit restaurang här i Göteborg där Jonas alltid får en specialdricka, ägaren han pratar och skämtar med honom och oss. Han ger Jonas glass som efterrätt om han har ätit bra. Servicen är toppen och dessutom är den italienska maten underbar!

 

Jag som inte under min uppväxt var överförtjust i barn skulle aldrig i mitt liv byta bort min underbara kille, men när jag ser många andra ungar har jag tänkt på både trollungar och bortbytingar. För det finns ungar som jag inte vill att Jonas skall umgås med för han blir mycket jobbig då. De har ju nämligen en stark tendens att härma andra de små – det de ser det gör de inte det man säger: så otroligt sant!

 

Nu kan jag väl inte säga att Jonas alltid gör allt perfekt och att han aldrig har stört någon för det hade varit att ljuga, men det är en avsevärd skillnad på honom och vissa andra. Men jag ser fler väluppfostrade barn bland de som också har väluppfostrade hundar. Men jag tror att de har tjuvtränat innan.

En av de saker som Jonas gjort som jag blev mållös av var när vi åkte tåg från Göteborg till Sundsvall. Han hittade någon som gillade att sjunga barnvisor, tja det var ju inte så förvånande han är ju mycket social och pratar med de flesta. Men i samma sällskap satt en rundmagad man och Jonas tittade på honom och sa: du är rätt tjock va. Hela gruppen brast i skratt, och kvinnan som hade sjungit med Jonas sa att det är väl av barn man får höra sanningen. Jag tror att den mannen tyckte att Jonas var en sådan unge som stör på tåget.

Idag är det kvavt, hög luftfuktighet och 25 grader i skuggan. Tropisk värme.

 

Jag läste en uppsats igår om Genusmedvetenhet, och insåg att jag var nog ganska medveten men också att jag blev mer nyfiken. Det jag blev nyfiken på de normer som finns i arbetslivet. Vad som gör att vissa kvinnor lyckats bli chefer och vissa inte. Det är ju inte bara det att en kvinna är nöjd med sitt jobb och inte strävar uppåt. Utan det är också en massa andra faktorer som påverkar. Till exempel att det på arbetsplatsen finns en miljö där en kvinna uppmuntras att söka högre poster dvs att det känns att det finns en möjlighet till avancemang.

 

Sedan var det en intressant frågeställning också – har någon någonsin sagt: han är dålig chef för att han är man? Knappast, men jag har faktiskt tänkt det vid ett par tillfällen: Han är för mycket man för att vara en bra chef. Det jag menar då är att den personen är för bufflig inte tillräckligt förstående och har svårt att se helheten, dvs är bra på vissa delar och inte allt.

Gör det att jag har en kvinnlig chef som norm – ja jag tror det, här på Telia är det mycket kvinnliga chefer och de flesta är mycket bra. De dåliga chefer jag har haft har varit män.

Med det menar jag inte att män generellt är dåliga chefer absolut inte!

 

Den sämsta chef jag har haft var en urtyp och som tur var sällsynt, arten kallas nog Skravelkorp:

Han ljög hur lätt som helst, även om jag hade tagit reda på sanningen så hade han inga problem med att ljuga mig rätt i ansiktet. Han hade fru och barn, men också älskarinnor i olika städer. Han tog lätt företagets pengar och spelade på hästar, för att han var ”säker på att vinna”. Han var bra på att få in projekt till företaget att jobba med, men mycket sämre på att se till att vi fick betalt för det jobb som var gjort.

 

En annan art är Hoppmesen:

Den chefen vågar inte ta egna beslut, är rädd för de andra med makt, som bara hoppas att allt skall ordna sig utan att just de behöver ta ett beslut. För att ta ett eget beslut innebär att de kan få stå till svars för beslutet och det är ju mycket obehagligt.

 

Sedan har vi Visstpipan:

Denna chef säger att ja det ordnar jag, när det sedan skall närma sig att det skall vara klart så har de inte fått besked från den och den. Papper och beslut måst tas därifrån och det är ingenting som de kan påverka. Dessutom kan de vara svåra att få tag på när de börjar tycka att det börjar bli obehagligt nära att de behöver göra något själva.