Idag är jag trött - värmen i natt fick mig att sova dåligt.

Vi skall fortsätta att hålla vår tävlingskurs ikväll. Det har varit sommaruppehåll.

Vi skall börja lätt med en rundbana så att hundarna får springa av sig, och sedan fortsätta med lite svängträning.

De som går har startat i klass 1 och behöver träna fart och säkerhet i svängar.

Så efter lite svängar skall vi avsluta lätt, så att de får jobba med farten.

Ser fram emot att hålla kurs igen, det var länge sedan. De som går är så positiva vilket gör att man får mer energi.

Det finns en hel del som man håller kurs för som gör att man går därifrån fylld med energi, medan andra drar ur den energi som man har. De är som iglar som bara tar. Som tur var är de få och jag försöker att undvika att hålla kurser för sådana personer, men ibland kommer man inte undan.

Vad gör de personerna kan man ju tycka då. Ja de utgår från att det inte går, att hunden är okunnig, ovillig och otränad. Att de själva inte kan röra sig, inte kan göra just det och inte hinner. Varför går man då kurs? Ja det kan man fråga sig och jag har ställt frågan till några sådana personer. Om de inte vill prova något nytt varför går de kurs - ja då får jag svaret för att lära mer. Ja och då tappar de mig, men det är ju det vi försöker lära ut. Och då måste man själv försöka. SUCK

De som som försöker och misslyckas är en helt annan sak. De hjälper man naturligtvis tills de klarar det, eller i alla fall delar av övningen så att de har något att jobba vidare på. Men när inte ens viljan att försöka finns, det är då jag funderar på vad de gör på en kurs. Men i och med att jag i grunden är en positiv person så brukar jag få vänt även de personer som är så negativa. Men det är det som tar energi - att få vänt en negativ person till att försöka och dessutom göra sitt bästa. Det är otroligt jobbigt.

Men det är som tur var inte någon sådan som skall gå kurs för oss ikväll. Utan idel glada personer som är villiga att lära.

Så skönt!

Idag har det varit mycket varmt!

Jonas har skolats in på Björndammens skola. Han springer omkring som vanligt med sina kompisar – behöver bara mer att dricka.

Medan jag helst sitter med något kallt i skuggan. Ja hade det varit så hade jag helst druckit ett glas iskallt vitt vin, men det får vänta tills jag har något att fira eller någon att skåla med.

Hundarna ligger mest och sover förutom när man tar ett steg mot dörren – då är de på tå och vill vara med ut. De kan inte förstå att man skall lata sig när det är varmt.

Men i kväll skall jag gå en sväng med dem så att de får doppa sig i dammen.

Jonas har kompisar på besök – han leker med 3 killar. Dvs de slår med pinnar på buskar utanför. Jag jagade ut dem. Jag orkade inte med högljudda killar i 6-7 års åldern inne i lägenheten, och det hade inte hundarna gillat heller. Men det de gör är att bygga en koja tillsammans. Det är ju kreativt.

Det är faktiskt ganska skönt att höra dem leka utanför. Det känns som man har koll. Många tycker nog att vi håller Jonas ganska fritt – för vi litar på honom. Tja inte litar man på en 6 åring till 100 %, men vi litar på att vi har uppfostrat honom till att göra bra saker. Men det är ändå så att jag inte har släppt helt.

Måste ge er en länk till Mettes kort från bergslagsveckan – Jonas i bustagen. http://photo.orcafat.com/bergtis07?page=4 Jaja – göra bra saker är ju att busa också, eller? Det de gjorde här var att lura folk till att gå in och gå slalom på banan… Hum tja ganska oskyldigt. Annat bus Jonas gjorde den veckan var att vara med och gräva ner en sko som tillhörde en av de norska pojkarna. Jonas hade det mycket bra på bergslagsveckan och han längtar tillbaka.

Sedan när han är som sötast: http://photo.orcafat.com/bergman07/man13

Tack Mette för att du tog kort på honom!

Appråpå bus på bergslagsveckan så var det ju inte bara Jonas som busade – men tjejerna från Falkenberg kanske inspirerades av honom??? Nåja det var också ett oskyldigt bus att byta tältplats för Sarah Lorentzen från Danmark och Geir Grefstad från Norge. Det var natten till sista dagen, upptäcktes av snopna danskar på morgonen. Men de fick tillbaka. Helt plötsligt stod bilen inte där den skulle… Haha men då höll Magne på att få skulden. Ja det kanske inte är så konstigt. Även han hade lite bus för sig som vanligt, men denna gång var han helt oskyldig. Men en liten dam ifrån Norge, smög fram och lånade Nycklarna (som så lämpligt hängde på stolen) och satte tillbaka dem efter sig. KUL!!!

Jaja mycket kul händer.

Nu skall jag förklara lämpligheten att borsta tänderna och gå och lägga sig för min son – det är inte så ofta som vi har samma åsikt om att det är lämpligt. Tja sa jag att han var väluppfostrad förut? Oj, tja alla har ju sina begränsningar.

Fox är en av Sussies valpar och han las in på djursjukhus i natt.

Han betedde sin inte normalt - ville inte äta och dricka utan bara ligga still.

Väl inne visade han att han hade ont i hals eller svalg.

Åsa har nu ringt och Fox har ett ordentligt infekterat sår i svalget. Han skall stanna tills han mår bättre - men det ser ut som det räcker med antibiotika. 

Å lille Fox - hoppas att du är hemma hos Åsa snart!

Är det du och jag? Eller är det domarna? Eller är det CAS?

Jag hoppas att det är de tävlande som bestämmer genom att bli bättre och bättre.

Men om domarna bygger mer och mer utmanande banor och vi blir bättre – var slutar det?

Hur krångligt får det bli innan det hämmar farten?

Domare influeras av varandra. Det syns tydligt, det har varit mycket treadles i år och dessutom många gånger att man skall ut och runt ett hinder (ta hinder baklänges). Detta att ta ett hinder från ”fel håll” började när en tyska kom och dömde på NordM-2005. Denna tyska domare hade dessa ut och runt 3 ggr i samma bana, och de tävlande tyckte att det var ”omöjliga” banor. På en bana i år skulle man ut och runt på 7 av 9 hopphinder. Det har funnits upp till 5 treadles efter varandra på samma bana. Detta i klass 3 naturligtvis.

Vad kommer sedan? Vilka utmaningar har domarna för oss tävlande?

Alar gjorde en utmanande large klass 3 bana på bergslagsveckan – men inte på det viset som han brukar. Han gjorde en diagonal i början som bestod av 7 hinder och sedan kom flytiga svårigheter. Utmaningen i banan var att klara av den fart som blev. Många diskade sig i denna bana som var enklare än vissa klass 2 banor samma vecka. Men det blev lika mycket fel och diskningar som på en vanlig klass 3.

Jag tror att detta med att hantera farten är en utmaning i sig. Det är inte många ekipage som klarar det idag. Det finns några få domare som utnyttjar detta.

Det går mode i agility, idag kan man i princip inte gå igenom en bana utan att göra framförbyten. Men man ser ofta att alla framförbyten gör att hunden stoppas upp för att den lämnar föraren företräde. Den har alltså blivit tränad i att gå långsammare för att ekipaget skall klara att gå igenom banan på det sätt som föraren väljer.

Vad kan man göra för att påverka banbyggandet? Ja en sak man kan göra är att tala om för en domare när de gör en bana som är rolig och nytänkande. Berätta hur kul det är när det blir fart och fläkt i banorna och när farten gör att det blir nya svårigheter. Men kanske också att våga berätta för en domare att denna banan var för mycket tråcklande för att bibehålla hundens fart. Men vågar vi tävlande det? Vi är nog lite för finkänsliga – men att börja med att berömma för de banor som bibehåller farten är en bra början!

Men om man tittar på de banor som var på WM-2006 tex så ser man att de är inte så svåra, de är mer som våra klass 2. De bygger fart och det gör att förarna måste vara absolut knivskarpa i sin handling.

Men dessa lite lättare banor gör att många förare underskattar dem. Magne har utnyttjat detta många gånger. Han har ibland helt geniala banor där farten gör att det som inte ser ut att vara svårt bli riktigt knivigt. Ja jag är ju ordentligt partisk – men Magnes banor vill jag springa och det blir ju naturligtvis mycket sällan.

Klass 1 banorna i sommar har varit svåra i vissa fall som en svår klass 2. Då undrar jag varför?

Vad har domaren i fråga tänkt. Är det så att det är en plan att de som är nya inte skall klara den och det är bara de erfarna som skall komma igenom? Eller är det så att de inte har en plan och därmed inte heller en aning om hur svårt det är? Då vet jag inte vilket som är värst att våra domare inte vet vad som är svårt eller att de bara bygger för erfarna hundar???

Om det är så att de inte vet vad som är svårt – så har vi ett stort problem i agilityvärlden. För våra domare är de som måste veta vad som är svårt och att det skiljer sig i storlekarna och i de olika klasserna. Vet de inte det – ja vad skall vi göra då? Sätta dem på kurs? Ge dem ultimatum att de måste ut och tävla. Att de måste hålla kurser och testa svårigheterna innan de använder dem? Ja kom gärna med förslag för jag vet många domare som skulle behöva en känga i detta ämne!

Men om det är så att de medvetet bygger svårare klass 1 – ja varför kan man tycka? Det är ju ändå så att klass 1 är för våra nybörjare, och den inte skall vara det så måste det till en klass till. Vi kan ju inte skrämma iväg våra nybörjare. Och de skall ju inte behöva träna så svårt att de dräper farten med en gång – för hur skall de annars klara idealtiderna längre fram?

Jag tycker att det är jätteviktigt att de som är nybörjare skall kunna känna att de kan ösa på och det är ofta så att de ändå är lite osäkra på hindren så det är svårighet nog för dem.

Så fram för handling i klass 1 på flytiga snabba banor – men inga hinderfällor så som det alltid har varit!!!

Det har diskuterats en hel del om svåra banor. En del anser att det är bara att träna – och ja det är bara att träna. Men det finns banor som främjar fart och de som kväver fart.

Kväver en bana farten genom att man måste stoppa eller sakta ner hunden för att klara av den tycker jag den är felbyggd. Dessutom finns det de banor som kräver så tvära vändningar att det är risk för att man får skador på hunden som den vänder så tvärt.  Jaha säger ni kanske – men ta en annan väg då. Men det kanske inte finns en annan väg.

En sak som har varit i mina tankar det sista är en artikel som jag hittade i på Internet.:

http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=229749

Hur kan någon låta små trassliga svart/vita liv törsta ihjäl?

Jag kommer nog aldrig förstå detta.

Men det värsta är att jag tror att sådant kommer att hända igen, det finns så många trasiga och sjuka människor ute i världen, och de kommer att skada små liv som inte kan försvara sig.

Jag har det sista känt stor lust att skriva av mig det som jag tänker utan att det är någon som tror att det är Magne som skriver eller tycker.

Jag har ju egna tankar – som jag vill kunna skriva om utan att det svärtar ner Magne – inte för att jag tror att mina tankar är så radikala utan för vissa saker kanske inte en Domare skall skriva.