Önskad och älskad

Utanför fönstret strilar regnet sakta ner,

Säg att du det också ser.

Ser droppen som är mjuk och varm,

Titta utan någon harm.

Jag vill ta dig på en upptäcktsfärd,

Över stock och över sten så att du bli lärd.

Att regn får dig varm och trygg,

Låt det strila över din rygg.

Känn hur vinden tar tag i håret,

Och gör krumbukter vid låret.

Det är så skönt att sakta här gå,

Ingen behöver prata då.

Vi kan bara på varandra blicka,

Så känner jag mig som en liten flicka.

Orden i min hals stockas,

Känslor till beröring lockas.

Jag tar din hand i min,

Känner att jag är bara din.

Utan dig är jag inte hel,

Nej det skulle kännas helt fel.

I bussen från jobbet så åkte jag förbi 2 golfbanor och där gick en mängd entusiaster runt och slog på en liten vit boll i regnvädret. Jag kom på mig att tänka att de är inte kloka, varför gå runt där och bli blöta bara för att slå på en boll? Jag funderade vidare på att det inte kunde vara många av dem som kommer kunna satsa på att bli proffs så varför.

Sedan en liten stund efter det så satt jag och funderade på att jag ville gå ut och lägga spår för hundarna, och tänkte att ja men det hade varit skönt att göra innan det blir mörkt trotts regnet.

Det var då i det ögonblicket jag insåg att det är ju exakt samma sak som detta med golfandet. Jag har inte stora chanser att bli välbetalt proffs med mina kunskaper inom hund och hundträning, men ut med min hobby går jag oavsett väder.

Jag tror att det är många människor som anser att både vi och andra träningsidioter är konstiga och det tror jag att de tycker oavsett vad man då tränar. men kommer det till kritan så är det nog så att vi alla har något som vi trottsar ur och skur för. Det kanske är bilar, fartyg, flygplan, tåg, golf, fotboll, hundar eller hästar. För jag har nog inte träffat någon som inte har något intresse alls.

Men jag tror att det är så vi skall vara, vi är intensiva och mycket olika och det är det som gör oss männislor så intressanta. det är många jag inte förstår för att jag inte reagerar på samma sätt, men genom att hitta ett genomsammt intresse så vips så har man en gemensam grund att stå på och kan lättare lära känna varandra.

Jag och Sussie är konvalecenter idag. Hon har ont i musklerna på ryggen och jag i nacken.

Umm, jag har masserat Sussie, och själv har jag fått massage av Magne. Men det verkar inte släppa. Det gör så pass ont att jag blir yr i huvudet och jag gör vissa rörelser.

Usch!

Just nu har jag tagit helg!

Jag har hämtat Jonas från fritis och det var sista dagen med obekväma tider, nästa vecka kommer han att gå full tid.

Jag har gjort en gryta idag. Jag tror att Kajsa Varg hade blivit stolt över mig. Man tager vad man haver. Igår upptäckte vi att köttbitarna vi stekte passade bättre i en en gryta, så med de bitarna som var kvar i frysen har jag i dag skapat en finfin gryta.

Så efter att bitarna tinat så tärnade och stekte jag dem i en järngryta. Jag hackade lök, vitlök, morötter och tomater och kastade i grytan. Sedan hittade jag lite fler frysta grönsaker som åkte i och så på slutet en aubergin som inte skulle vara så fin imorgon som idag. Så i med krossade tomater och så hittade jag lite vitlöksost i kylen och stoppade i det med. Sedan kryddade jag med två buljongtärningar, chilli, curry, cayennepeppar och salt.

Efter att jag låtit det puttra ett tag så smakade jag - oj det var krämigt och gott!

Så nu väntar jag bara på att riset skall koka klart så serveras det mat i det Aldenska härresätet!

Jag har många gånger hört: tänk om den duktiga hunden hade haft en bättre förare eller tänk om den duktiga föraren kunde fått en riktigt bra hund. Umm ja jag har funderat mycket på just detta.

En duktig hund är ju duktig just på grund av sin tränare/förare, de lär ju inte av sig själv. Sedan finns det många många förare som har svårt att klara pressen på tävling. Att klara pressen på tävling är svårt. Jag vet. Jag har en duktig hund och tillsammans har vi kommit långt, men att få till det lilla extra så att man tar cert och får sm-nollor - ja det är inte lätt. Man måste våga förlora för att vinna. Måste kunna ta smällen att det inte alltid går jättebra. Sedan när det blir 5 fel och bästa tiden många många gånger, det är då det börjar bli jättesvårt att klara pressen från sig själv. Jag vet - jag har varit där. Jag har nästan inte tävlat Sussie det sista året, för jag blev så förbaskat trött på att aldrig ha marginalerna på min sida.

Hur vänder man då ett sådan svacka? Jo - träning. För att lyckas på träning gör att man inser att det går - vi kan, vi kommer att klara det! Så träning gör föraren och hunden till ett team. Men sedan måste det till mental träning för att det skall sitta på tävling!

De duktiga förarna då som drar upp halvmessyrer till hundar till höga höjder - finns de? Japp! Det finns rädda hundar, osäkra hundar och hundar som inte har speciellt mycket lust att träna och tävla. Det finns många duktiga förare som genom sin uppfinningsrikedom och målmedvetna träning - tar dessa hundar långt långt! Men vad skulle hända om en sådan förare fick en riktigt bra hund som inte är rädd, osäker och som har föremålsintresse och vilja att jobba? Antingen skulle det gå åt h-vete, har sett det! Då kan föraren koncentrera sig så mycket på att ha fart med den nya hunden efter erfarenheterna med den gamla långsamma, så att den nya bra hunden blir superstressad. Men om det är en riktigt bra förare så ser de individen och anpassar träningen efter den, då blir det bra riktigt bra!

Ni som läste gårdagens inlägg om mina underbara valpköpare, läste också att jag berömde Camilla som utmanar sig själv. Att utmana sig själv och göra saker som man tycker är läskigt och att det är på gränsen till vad man anser att man klarar anser jag är väl värt att berömma.

Jag läste en barnbok för Jonas om den saken. Det handlade om unga älvor som skulle visa sig modiga för att få sina första vingar. Den ena efter den andra unga älvan visade upp det ena våghalsiga tricket efter det andra för älvdrottningen. Så fanns det en liten försiktig älva som inte vågade klättra i träd eller simma på öppet vatten. Så en dag så var det ett litet kryp som kämpade för att inte drunkna ute i vattnet och den lilla älvan såg det och ropade på hjälp, men ingen hörde henne för de var upptagna med sina trick. Så hon kastade sig ut i vattnet och drog upp det lilla krypet, fast hon egentligen var jätterädd. När hon och krypet kom i land så stod älvdrottningen där och tittade. På kvällen skulle ett par nya vingar delas ut - det var den lilla försiktiga älvan som fick dem. För hon hade trottsat sina egna rädslor för att rädda någon annan.

Så tänk på det ni som är ute och tävlar, de som vågar sig ut trotts att de har prestationsångest och andra fasor - de är verkligt modiga! Så att utmana sig själv och göra det som är obehagligt tycker jag är väl värt att berömma. Ja det förringar inte en bra prestation och en vinst, men att gå ut och försöka att trotsa sin rädsla kan många gånger vara minst lika mycket värt eller till och med mer!

Jag måste bara skriva ett inlägg om mina underbara valpköpare.

Roger och Cindy som klarade och vann lydnadsklass 1 för ett litet tag sedan. Han är jättebra på att träna hund!

Gotland!!! Vet inte om det är generellt för ön att man är bra på hund - men Roger är det i alla fall!

Här är en fin bild på en stolt husse och hans underbara lilla tik.

Sedan har vi Emelie och Flex, som inte hade en lätt start för Flex blev påhoppad av hanhundar inte bara en gång utan flera. Men denna kille har nu växt upp och är trygg, så trygg att han klarade lydnadsklass 1 på första försöket trotts att det låg en morrande stor hanhund bredvid på platsen.

Detta är snyggingen Flex. Kanske är det så att ölänningar skall det vara för Flex bor på Öland och tränas av ytterst viljestarka Emelie! Jag tror att de kommer att synas på fler tävlingar snart!

Nu har jag inte någon fin bild på nästa hund som varit ute och tävlat lydnad - men ni kan gå in och titta på hennes egen blogg: Camilla och Trolla. Trolla är stor och vacker, med glimten i ögat. Trolla vet precis vilket läge hon skall inta när hon ser mamma Sussie - lågt lågt så händer inget, tala om respekt!Camilla har tränat och tävlat bort sina fasor. Ännu har inte förstapriset kommit, men när allt sitter och Camilla är samlad, så kommer det bli höga poäng! Jag är så stolt över att du utmanar dina små demoner Camilla!

Nästa hund och förare jag tänkte presentera är Leo och Anna-Karin:

Anna-Karin fick Leo som omplassering efter att jag fått veta att han inte hade det bra. Leo har dock inte visat några spår av sin dåliga behandling utan är bara så stark och trygg. Han bor på en gård med travhästar och går lungt under buken på Anna-Karins häst. Anna-Karin tränar och kommer med säkerhet att göra tävlingsbanorna osäkra för er andra innom kort.

Jag har heller inte något kort på nästa herre, Fox. Åsa och Fox tror jag är själsfränder, de är lugna när det inte händer något och så kul att ha att göra med när det är träning, tävling eller rajraj. Åsa min partyprinsessa hoppas du får det riktigt trevligt på din semester - du är värd den! Åsa och Fox - ja jävlar vilket team de är - kanske är det Stockholmsluften som gör er så målinriktade?

Den siste herren i kullen är Zolo, ytterligare en stockholmskis. Han var störst och hade mest temprament som liten. Nu är han bland de minsta och har förstått vilka regler som gäller för en liten kille med en äldre "bror" i familjen. Linnea är en jättebra hundtränare och Zolo får träna freestyle, agility, lydnad och säkert en massa mer. Linnea är en ytterst målinriktad sångfågel som kommer att komma långt med sin hundträning och tävling det är jag övertygad om!

Så har vi kommit till minstingen i kullen: Kira. Kira föddes först och var störst - lika stor som brorsan Zolo när de föddes. Men nu är hon klart minst, men låt inte det lura er - hon har skinn på näsan denna söta lilla röda blixt. Med matte Ida i spetsen så gör hon Norge osäkert. Jag tippar att hon kommer klara allt Ida vill tävla i med glans! Sedan kommer de säkert båda två göra så att en och annan kille suktar av längtan - vilka kalaspinglor ni är!

Jag är bara så stolt över er allihop!

I helgen som var så var Jonas och Lotis kvar i huset tillsammans med Gotlands Jurehnarna. Jag och Magne åkte tillsammans med Sussie och Fixa till Skåbu. Skåbu ligger 60 mil hemmifrån i Norska fjällen. 8 h i bil, ja varför gör man en sådan sak?

Jo det var enkelt: en agilityikon tillika vän till oss fylde 50 år. Petter Nordlien heter denne norske domare, fd landslagstränare och elitagilityförare. Ja så är han en bra - eller jag vet inte om bra är det rätta ordet - men instruktör. Petter är den vi gått för mest, han gör inte som många andra instruktörer - lär ut det egna handlingssättet. Det Petter gör är att han tittar på ekipaget och försöker förbättra dem efter de förutsättningar de har. En snabb förare med en långsam hund får andra råd än en snabb hund med en snabb förrare tex. Jag har alltid sagt att blir jag en lika bra instruktör som Petter så kommer jag vara nöjd med mig själv. Mitt föredöme!

På vägen upp körde vi genom ett ställe som hette Helvete - och där öppnade sig himlen och regnet bara forsade ner och på termometern hade det krupit ner till 12 grader - inte sommarvärme direkt. Och jag som trodde att Helvetet skulle vara varmt!

Vi kom upp till Petters stuga kl 8 på fredagskväll. Då fick vi kallskuret och vad vi än ville dricka. Tja Petter sa att han inte hade allt på bolagets lista - men det var inte mycket som saknades tror jag. Och vilket kallskuret - rökt kött i olika former, norsk rökt korv, äggröra och hemmagjord potatissallad. Vem som stått och gjort allt detta - Petter såklart! Inget var lämnat till slumpen. Han hade rest ett gigantiskt partytält - så vi kunde lungt sitta torra medan det regnade.

Det fanns vissa behvämligheter som - torrtoa, vatten att hämta i bäcken och gasol till att tända gasolspisen med. Sedan hade han solpanel för att man skulle kunna läsa lite i tolvvoltslamporna vid sängen. Och om det knep ett elaggregat som gick på bensin.

På lördagen hade Petter ordnat med en "tipspromenad" med stationer som innefattade fysiska övningar. Frågorna fick vi på papper och alla var om Norge - ja jisses hade jag vetat det hade jag pluggat! Inte mycket jag hade rätt på men 2 av 16 kanske inte så illa för en svensk tycker jag. Det var mest om Norsk geografi, sport eller film... Umm ja TP är mycket lättare!

Sedan skulle vi kasta ringar, bollar och frisbie. Vi fick extrapoäng om vi gick barfota över en färist som var strömförande. Färist - för att hålla djuren inne eller ute men så att bilar kan köra över. Jag gick barfota över med Sussie i famnen, elen som var 12 volt kändes som lite kittlingar i fotsulorna. Men jag tror att Sussie hade reagerat mycket mer om man tvingat henne att gå över - men det hade vi fått ordentliga avdrag för det hade Petter varit tydlig med.

Summerar vi sedan så gick vi i det yngsta laget jag och Magne och ett par till och vi vann. Vi fick mest poäng på det fysiska och utmaningen med färisten och hade bara 2 fel på frågorna. Vi vann någon skum flaska som vi inte öppnat än - eller rättare sagt varje par vann en flaska var. Skall tydligen vara som jäger fast starkare.

På kvällen var det grillning och medan vi var ute och gick hade vi uppehåll, men nu fick vi ha en backupplan för grillarna var fulla med vatten och det hällregnade. Men Petter hade naturligtvis en plan - han satte alla i arbete med att sätta en pressenning över grillarna och så ordnade han med råvarorna.

Jag tycker det var en smart lösning som han gjorde, han ställde fram lax och kött i alla former och massor med grönsaker, folie, marinader och kryddor. Så fick vi grilla som vi ville. Jag riktade in mig på den norska laxen och lamm.

Så norsk laxkotlett i folie med citron och vitlök - det bara smälte i munnen. Magne testade val, kalv och sommarkotlett. Vi la bakpotatis i glöden och den var så fin till mitt lamm sedan. Ja magen kändes nästan fyrkantig efter ett tag - och då såg det inte ens ut som vi hade börjat.

Detta var riktigt kul! Vi lärde känna några som vi redan träffat lite bättre och fick träffa några ur Petters släkt - ett riktigt gott gäng! Men jag tror inte att alla svenskar hade haft så lätt att följa med när de pratade för det var en del som hade lite svårare dialekt än de från Oslo.

Foto: HP